Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Wilhelm Windelband. En epitaf. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILHELM WINDELB AND
485
— ej blott av Windelband utan också av
Eucken, Rickert, Münsterberg. Men ej ens
här har man kunnat stanna. Det
dialektiska hjulet rullar vidare. Samma logiska
utveckling, som en gång förde över från
den kunskapsteoretiska subjektivismen hos
Fichte till begreppsobjektivismen hos
Hegel, synes i färd med att upprepa sig.
Hos Windelband känner man också
mycket väl det hegelska strömdraget. Ur
talet om de överpersonliga värden, som
framträda under historiens gång och som
filosofiens olika discipliner ha att
klarlägga, hör man som djupaste kontraton
den gamla musiken om förnuftets
självuppenbarelse och den »objektiva anden».
Men Windelband biträder icke den logiska
och historiska optimismen i den meningen,
att han i likhet med Hegel utan vidare
vatten-öser de motsatta och motsägande
uppenbarelseformerna av förnuftet som relativt
berättigade utvecklingsmoment. Ej heller
tillmäter han den ordningsföljd, vari de
historiskt framträdt,’ någon djupare, logiskt
saklig betydelse — han sätter över
huvud taget ej likhetstecken mellan
utveckling och framåtskridande. Han har för
skarpt korn på den fara, som här lurar i
form av »historismen», vilken i sitt slag är
en relativism lika käck som
»psykologismen». — »Historiens betydelse som
filosofiens organ får ej innebära, att nu skall
allt historiskt giltigt tagas emot som
förnuftsvärde.» Trots sin tro på evigt giltiga
värden och »övergripande»
förnuftssammanhang tillsluter han visst icke ögat för det
irrationella i världen. Så heter det i det
sista arbete, där han uttalat sig om sådana
ting (Einleitung in d. Philosophie, 1914):
— »Den som fördomsfritt skådar ut över
den samfällda verkligheten, kan därjämte
omöjligt värja sig för intrycket av det
ändamålsvidriga, disharmoniska, fula och
ofullkomliga i världen. Det ändamålsenliga
och ändamålslösa ligga överallt sida vid
sida, mycket av det ena slaget och mycket
av det andra, och vem tilltror sig att säga,
vilketdera slaget det finnes mest av?» —
En rämna genomplöjer verkligheten. Dock
skall man noga akta sig att förblanda denna
fundamentala värdedualitet med den
teoretiska mellan kropp och själ, utsträckning
och medvetande. Rämnan betecknar alls
ingen gränslinje mellan psykiskt och fysiskt utan
går tvärs genom båda — om de nu äro två.
Fot. M. Kögel. Heidelberg.
WILHELM WINDELBAND.
Detta är i varje fall en nyhegelianism,
som beslutsamt riktat sig med
hegelianis-mens argaste motsats, irrationalismen
—-dock utan att i dialektikens ugn söka
sammansmälta de båda motsatserna till en
eventuell »högre enhet». Kanske är detta
det stora hos Windelband, att hans
intellektuella samvete opponerat sig mot alla
billighetslegeringar mellan värde och ovärde.
Här ser han verkligheten rakt i ansiktet.
— »Denna motsägelse kunna vi icke
övervinna: dualiteten är den vissaste av alla
vissheter och henismen (= monismen) den
fastaste av alla förutsättningar för vårt
världstänkande.»
Detta problem är enligt Windelband
olösbart; hans mysterium magnum.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
