Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Lund för hundra år sedan. Ett apropos till de stundande jubelfesterna. Av E. Wrangel - 4. Härbärget. Chr. Molbech om sällskapslivet i Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUND FÖR HUNDRA ÅR SEDAN
519
sedda att verka till hans förnöjelse eller
förargelse, erkände ju alltid att
över mycket skönt ändå
välver Lundagård sin krona.
Enligt de flestas omdömen rådde det
en trevlig umgängeston, välvilja och
gästfrihet i det lilla samhället. Man kan
härom läsa t. ex. kapitlet »Studentkåren
och familjelivet» i A. Kahls »Tegnér och
hans samtida i Lund». Och dansken
Chr. Molbech säger, att man »saknade
här icke något av de nöjen, som ett
behagligt sällskapsliv, umgänge med
bildade män och ett öppet, liberalt tillträde
till de bättre sällskapskretsarna kunde
erbjuda en främmande resande».
Jag har ock fullt skäl att erkänna det
denna lilla stad fördelaktigt utmärker sig genom
en allmänt gästfri sällskaplighet och behaglig
ton i de bättre kretsarna, och måhända däruti
äger företräde för mången stad i Sverige
av-lika storlek. Det är väl onekligt, att detta i
synnerhet bör tillskrivas den härvarande
högskolan och den samling av kultiverade,
åtminstone vetenskapligt bildade män, som den
medföres Även bidrager härtill professorernas
lyckliga belägenhet, som sätter dem i stånd att
icke behöva neka sig livets bekvämligheter och
behag.
Första dagen Molbech var i Lund blev
han anmodad deltaga i ett subskriberat
sällskapsnöje, en s. k. assemblée. Bland
damerna fann han inga egentliga
skönheter, men älskvärdhet och behag parat
med enkelhet. Han fortsätter:
Det glada brokiga vimlet roade mig
oändligt; jag fann i det hela, i den rådande tonen
någonting mycket anständigt, fullkomligt fritt
och otvunget muntert utan att vara stojande
och utan den minsta ceremoniösa styvhet. Vad
som förekom mig något besynnerligt var att
de flesta av herrarne emot kl. 10 efter hand
begåvo sig bort i andra rum och satte sig till
rikt serverade bord, under det damerna måste
nöja sig med dans och tévatten . . . Man
dansar ifrån kl. 7 till midnatt, och kallar det
assemblée, varemot den egentliga balen räcker,
som hos oss, till ljusa morgonen. Sådana
assem-bléer hållas i Lund vintertiden var fjortonde dag;
och entrén betalas med en halv rdr banko.
De äldres förhållande till de yngre
fann Molbech vara präglat av samma
vänlighet och liberalitet; i detta stycke
sägas Lundaprofessorerna »äga mycket
företräde för professorerna i Uppsala».
Han hade bl. a. besökt ett aftonsällskap
hos en avgående professor, som inbjudit
hela den nation, vars inspektor han
varit. Den i maj deltog Molbech i den
skånska nationens fest, som hölls i
akademiens fäktsal (det gamla s. k. kapellet vid
domkyrkan, akademiens första hus, jfr
ovan). Där såg han ett muntert liv,
hörde mycken sång och förvånades men
entusiasmerades också av seden att
»hissa» de omtyckta
nationsmedlemmarna ; och han tillägger:
Under denna glädje gick det mycket
ordentligt till. En godsint munterhet och
jovialitet härskade vid sidan av denna stojande
glädje och den mest otvungna frihet. Ingen
oanständighet, intet ondt ord hördes hela
aftonen i denna talrika svärm, som på professorns
uppmaning midnattstid åtskildes. Det hela .. .
gav mig ett rätt intressant bidrag till min
kännedom om skåningarnas karaktär.
Ett och annat rått uppträde förekom
ju också bland de studerande, och från
Lundagård stördes Molbech stundom av
»vild oharmonisk sång» — den
»ordnade» sången uppstod först ett par
årtionden senare. Vid majfesterna kunde
studenterna tåga omkring i staden och
ropa icke blott »vivat», utan stundom
även »pereat». Men annars hade
studenternas »sedliga kultur, som man
berättat mig, de sista decennierna mycket
förbättrats . . . Man försäkrar även att
Lund i detta hänseende skall hava ett
visst företräde för Uppsala, varest
måhända studeras mer, men varest
studenterna även sägas utsträcka den
akademiska friheten något längre än här.»
I Lunds Veckoblad heter det vid
berättelsen om det stora
reformationsjubileet på hösten 1817: »Ingen enda
oordentlighet föreföll, ehuru en ovanlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
