Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Magistern» i Skara. En liten interiör från 1849 efter samtida brev. Av Signe Taube f. Wennerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»MAGISTERN» I SKARA
547
skall man ha’ det, så bör det åtminstone
synas att man har välskapta ben
inunder. — Jag har för resten nu beställt
mig ett par nya byxor.»
»Nå, det var bra det.»
»Men de äro blåa.»
»Blåa? Varför det?»
»Jo, för det blir så vackert
tillsammans med min långa snusbruna röck, som
jag fick sydd i Stockholm hos Kæding.»
»Men det kan han ju inte gå på bal
med.»
»Nej, det är just bra det! Det blir
ett så ypperligt skäl att slippa. Men
hur var det nu med brevet till Adrian,
vi skulle ju skicka av det i morgon.»
»Det ligger här i almanackan. Skriv
nu några rader med, det vet ju Gunnar
att han blir så glad för.»
Fru Thengberg ställer in
punschbuteljen och går omkring och ordnar i
rummet, medan Wennerberg skriver:
Heders Adrian!
Jag sitter hos din fru moder och har
nyss övervarat en högtidlig
patiencelägg-ning angående dina öden. Hör du! Du
måste göra allvar av din hemresa till
sommaren och likaså av din vistelse vid
ett bad. — Då göra vi sällskap till
Marstrand.
Vad är det för struntbrev du
skriver! Vi vill ha nyheter från Uppsala,
och vi ge franska, tyska, engelska och
andra talesätt skam. — Pallra dig bara
av till Marstrand. Där kan du få lära
dig ett kanske bortglömt tungomål; jag
menar det, som de lyckliga lazaronerna
på lycksalighetens öar begagna, då livets
middagssol förgyller deras trasor — och
bränner etikettens svarta kläder på den
avlande världens barn! Se sällheten[
Den är stum! Det är blott från ett
fallet Babel som språkmästarne datera sina
anor.
Att begära nyheter härifrån varje
postdag är att förblanda det enfärgade
Skara med den brokiga Fyris-staden.
Du är lycklig du, som sliter dina sulor
mot klassiska stenar och ännu är
begjuten med det underbara glorie-sken, som
endast finns i och kommer från den
eviga ungdomens stad. I hur fria
former rör sig ej där varje människas om
än så obetydliga innehåll! Och i hur
trånga våndas man ej på andra ställen!
Stoppa in några fläktar frisk luft i en
epistel då och då, de skola verka på
mig som eau de lys på en dånande. Men
nog. — Uppsala har ju fått »tråttoarer» ?
(Finns det ingen framtidsman som påstår
att det bör stavas så?) Var äro de, och
hurudana äro de? Jag längtar efter att
få göra mig en så klar föreställning som
möjligt om dem. Hälsa Knösarna! Säg
fru Knös att Ahlberg och jag i kompani
i dag sittat och skrattat då vi påmint
varandra om alla hennes dumheter och
prosaiska åsikter. Skriv snart.
Din vän Gunnar.
Han lade in brevet och sade
godnatt. Fru Thengberg följde honom för
att lysa.
»Nej tack, det behövs inte. Låt bara
dörren stå öppen medan jag kommer om
hörnet. — Se, — det har blivit
stjärnklart!»
Han nickade åter till den lilla
gumman, som såg honom taga ett stort steg
upp till de flata »borgmästarestenarna»
i midten av gatan. Så försvann den
långa, smala gestalten längs de mörka
små husen, ovanför vilka reste sig
domkyrkans höga, platta jättetorn.
»Ser man på», mumlade han och såg
upp emot stjärnhimlen, »där lyser ju
t. o. m. Sirius!»
»Magistern» gick hem till sig. Han
trevade sig upp för den trånga
trätrappan till sina rum. Så tände han två ljus
vid det lilla klaveret och slog sig ned
där. Framför honom stod det notblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
