Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Breve fra Carl Snoilsky til Chr. Winther. Meddelte af Julius Clausen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
JULIUS CLAUSEN
Dem, innan jag sett Dem) Deres
innerligt tillgifne och tacksamme
C. Snoilsky.
P. S. De måste förlåta mig mitt
otympliga bruk af det danska
tilltalsordet midt uppe i ett svenskt bref! Jag fick
ju lof att nyttja det, enär jag fryser vid
blotta tanken på, att i hvarannan rad
betitla Dem. — Många helsningar till
min vän Henri.
Med tacksamhet återsänder jag de ioo
Rdr. Svenskt (= 50 Rbdlr), som De lånat
mig- Jag fogar härtill 50 samma mynt,
som jag redan tidigare bekom till låns
på Lappen.
II.
Upsala d. 8 Febr. 1864.
Till Herr Professor Christian Winther.
Jag skulle för flera dagar sedan hafva
tackat Dem för Deres bref, hvilket jag
mottog som en kär skänk, en skänk, så
dyrbar, att den vida öfvervägde den ringa
gåfva, hvilken var anledningen dertill —;
men ack! det är ju redan tvenne dagar
sedan jag och hela Svea rike mottog
den förkrossande Jobs-posten, att
Danmarks segrande, två gånger segrande här,
som det heter utan svärdslag utrymt
Nordens gräns Dannewirke. Jag vill ej
nu grubbla öfver tydningen af denna
hemska gåta; så mycket taga vi dock
alla för gifvet, att icke Sverige är det
enda af Nordens brödrafolk, som har ett
Sveaborg att begråta. O, att jag icke
skall kunna annat än vrida ett par
obeväpnade maktlösa händer! Jag kan
försäkra Dem, att icke den ofvan nämda
national-olycka, som träffade oss för mera
än ett halft sekel sedan kunnat på sin
tid smärtsammare beröra Sveriges folk
än denna underrättelse. Jag har sett
den eviga ungdomsstaden i sorgflor, jag
har sett olycksbudet uppspikadt på gat-
hörnen, omgifvet af en ring bleka
ansigten och frågande blickar, jag har sett
denna ring oupphörligt vexa, tills den
bestod af alla stadens innevånare -— o
hvarföre hafven I icke sett det I
dernere, som närmast drabbats af
händelsen! Då skullen I icke för den
närmaste framtiden fälla sådana yttranden
som att: »Sverrigs ædle Sönner sidde
hjemme!» Nej, du ädla, olyckliga
danska folk, er broder har hjertat öppet så
väl som sina ögon och öron! Han fattar
med förståndet ögonblickets omätliga
vigt för honom sjelf lika klart, som hans
hjerta känner lifligt hvad äran, hvad
broderskärleken fordrar och måste fordra.
Men hvad tjenar det att blott
försäkra? Danmark har rättighet att fordra
något mera, och vid Gud! ännu måste
jag med sorg medgifva att det svenska
namnets smädare och belackare hafva
rätt, då de påstå, att det fattiga Sverige
adopterat samma usla, nedriga statskonst
som det hafven beherrskande Britannia,
som det på jorden allsvåldiga Frankrike,
»all verldens hopp och allverldens öde»,
som en barnslig skald en gång kallade
det, innan han lärt sig inse att jordisk
rättvisa icke var annat än ett tomt ljud
— ett ord utan mening. Dock — om
alla andra stå fast vid denna föraktfulla
tanke om mitt stackars fädernesland,
derföre att vi icke kunnat framkalla
tecken och under, — De og de, som äro
hos Dem, få icke tänka så. Icke sannt?
Det var engång En x, som sade till mig:
»För mig är Du Sverige!» Låt det
vara så framgent! Döm åtminstone
ej för tidigt. Christian Winther kan ej,
får ej tänka så om oss! Ej heller Hon,
som sändt sin enda — dock nej, icke
sin enda — son till fosterlandets här!
Säg henne det!
Jag hade tusende ting att säga till
1 En letfattelig Hentydning til fru Julie
Winther, forbilledet for Digtene »Til Een>.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
