Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Breve fra Carl Snoilsky til Chr. Winther. Meddelte af Julius Clausen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREVE FRA CARL SNOILSKY TIL CHR. WINTHER 237
Dem, til Hende; men allt uppslukas i
denna enda bön: Döm ej! gör det icke!
Men om så är, glöm då Deres
ovärdige intill döden bedröfvade
C. Snoilsky.
I 1864 absolverede Snoilsky examen og
en del af sommeren tilbragte han som
familien Winthers gæst, denne gang i
Hellebaek, 6 km. nord fra Helsingör. Chr.
Winther viste her sin unge kollega i
skjaldekunsten den tillid og ære at foreslå ham,
at de skulde tiltale hinanden som »brödre».
Kort efter drog Snoilsky på den
udenlandsrejse, der förte ham til Schweiz,
Italien og Spanien, inden han — for kortere
tid — knyttedes til legationen i Paris.
Fra denne udenlandsrejse skriver sig de
to fölgende breve.
III.
Interlaken d. 19 Aug. 1864.
Kära, älskade Christian Winther!
Om Du visste hvad det glädjer mig
att fä tilltala dig så fortroligt och
oförbehållsamt! Då du gaf mig tillstånd
dertill, var det som Du gissat mina
innersta, hemligaste tankar, som jag knappt
vågat tillstå för mig sjelf. Sedan jag
skildes från dig och de dina har jag sett
mera än under hela min lifstid och
genomgått hela skalan af själsintryck, ända
från bitter saknad och känsla af olidlig
ensamhet, till den mest stormande glädje
och förtjusning öfver allt det
obeskrifligt herrliga, som i ständigt vexlande,
ständigt skönare bilder gått förbi mina
ögon under dessa få dagar. Jag är nu
en gång en sådan der märklig
sangvi-nicus, en riktig »vægelsinded», som
ömsar humör, som annat folk ömsar
handskar — det är endast min kärlek och
tacksamhet till dem, som gjort mig godt,
som är alltid oföränderlig, alltid samma
— jo, det var sannt, min afsky för
tysken är outrotlig, isynnerhet sedan jag
nu på närmare håll fått förnya bekannt-
FRU JULIE WINTHER. FOTOGRAFI
FRA C. 1882.
skapen med detta infama pack. Jag var
dock gudskelof endast 24 timmar i detta
fördömda land, som Muser och Gratier
öfvergåfvo med Goethe — heder och
ära hafva aldrig bott der lumpenheten
så att säga är stationär. Jag har
föresatt mig att glömma det tyska språket;
början gjorde jag redan då jag satte
foten på tysk botten, i det att jag heldre
rådbråkade engelska och fransyska än
uttryckte mig på tyska, hvilket jag dock
(med Tugt at mælde) ännu hjelpligt
behandlar. Men tyskarne hämnades: jag
blef lurad af dem på alla slags vis -—
det kunde man ju dock veta på förhand.
Likväl kom jag genom ett underverk
fram till Basel, och det med alla mina
kappsäckar i behåll. Jag vet ännu icke
riktigt hur det gick till, att jag icke 10
gånger kom i orätt train, gaf ut mina
fredriksd’orer i stället för groschen,
lemnade efter mig på hvar station något
af mitt lösörebo, t. ex. nattsäcken,
plaiden m. m.
Som sagdt var, ingen af dessa
fataliteter inträffade. Nu är jag säker, sedan
den breda Rhen flyter mellan mig och
det moraliska Sahara, der Vater Jahn
ligger begrafven. Det sista jag sett,
som påminte mig om denna obehagliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
