Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Breve fra Carl Snoilsky til Chr. Winther. Meddelte af Julius Clausen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582
JULIUS CLAUSEN
personlighet, var de mörkludna
qvadru-pederna i björngården i Bern. De reste
sig på bakbenen och luffade för bröd ;
de lade sig ödmjukt på rygg, då man
ropade: couche! —• precist som tysken
gör, då han tilltalas från Paris.
I Genève känner man redan en
luftning från den nära Södern; det flägtar
Medelhafsvind och orangedoft öfver
Mont-blanc. Ack, det herrliga Montblanc!
Jag glömmer aldrig den första synen af
berget, belyst af den vackraste
solnedgång. Det stod i fjärran som en
colos-sal smultronglace — jag har ingen
annan bild till hands — men skönt var
det! »Die Jungfrau», som jag hvar
timme och stund har för ögonen här i
Interlaken, synes mig på långt när ej så
vackert. »Jungfrau» är kokett som alla
andra damer, och drar molnslöjan ned
på näsan. Det borde hon låta bli, ty
hon förtjänar att ses på, isynnerhet i
månsken. Jag skall väl försöka bestiga
henne, innan jag ger mig af härifrån,
ehuru en sådan vandring blir påkostande
för min lata, usla kropp. Men jag har
fått en sådan oförtruten reskamrat här i
Schweiz, en häradshöfding, Nordenfalk,
(bror till löjtnanten från Dybböl), att
hans ifver för bergvandringar smittat
mig.
Jag lider af att aldrig kunna få reda
på hvad som sker hemma i Sverige och
i Danmark, som jag väl kan kalla mitt
andra fädernesland. Här finnas inga
andra blad, (utom de Schweiziska) än
»Kreuzzeitung» (!) och L’Indépendance»
samt »Times». Den enda af dessa, som
roar mig är Kreuzzeitung — den skulle
kunna få en döende att dra på mun.
Men allt detta gör icke tillfyllest. Jag
saknar »Aftonbladet» och »Fædrelandet»,
och dem får jag väl icke se förrän i
Rom; och dit kommer jag väl förr än
jag hade tänkt, sedan jag insett
vanskligheten af att idka några språkstudier
bland dessa förderfvade franska dialekter.
Jag känner redan språket tillräckligt för
att märka hur illa -man talar franska här.
Dessa pensioner med sina tvångsregler
har jag äfven pröfvat olämpliga för mig.
Allså blir jag i Schweiz endast en
månad i stället för de tvenne, som jag tänkt
från början. Desto längre tid kan jag
egna åt Paris om jag vill.
Med .detta bref följer ett annat
samtidigt till min mor Julie — i båda
brefven följa varma helsningar till Ida och
Henri. Om jag någon enda gång
under detta kommande år kunde få -— låt
vara blott en par, tre rader från dig,
min vördade, dyrbare vän — men jag
ångrar denna bön, redan innan bläcket
torkat; jag vet hur ogerna du skrifver;
jag vet ju i alla fall att du alltid i
vänligt minne behåller
Din C. Snoilsky.
IV.
Roma, d. 16 Nov. 1864.
Min älskade, vördade vän Christian
Winther!
Det var mig i sanning en stor,
oväntad glädje att mottaga ett bref från dig.
Nedtryckt som jag var och är af
illamående och scirocco, kom det mig till
mötes som en frisk flägt från hemmets mindre
blå, men mera rena himmel. Jag tycker
mången gång hernere, att jag redan fått
mera än nog af att se stympade statyer,
som förvittra i en pestsmittad luft, nog
af att se dessa magra pinjer och
cypresser, som med sin grönska envisas att
hyckla sommar i detta dödande, höstliga
regndusk —, kort sagdt, jag vantrifves
här på det allra ohyggligaste; klimatet
dräper mig bit för bit. Jag vet ej hvad
jag ville ge för att få se boken och
björken med sin mjella, hvita snö. Jag
vet ej, om det är hemsjuka jag har;
men sjuk är jag, genomsjuk. Af mina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
