Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Litterärpsykologiskt. Av Vilhelm Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERÄRPSYKO LOGISKT
589
Mais c’est par secousses . . . skulle
Montaigne ha sagt. Och den engelska
kretsen står honom nära.
I Johnssons gravitet är där mindre
makt än i Goldsmiths vardagligt
diskreta och skenbart sorglösa ton. Där
är förmiddagsklarhet hos honom: som i
en enkel klar bekväm boning i ett
gammalt hus pä landet. Ja, Goldsmith hör
i sanning till den attiska, den
vältempe-rerade svala sommar-zonen i europeisk
bildning. Hans svaghet ligger måhända
i den sofistik varmed han söker
överskyla sin fatala kompromiss med
geschäftslitteraturen. Här är han liten och
modern, mister sin värdighet; nedlåter
sig till lögnen att det var för livets
skull (det var ju för komfortens!) som
han övergav sin genius. Nej, låt oss
inte gå med bland dessa harmlösa själar
som ta godmodigheten och
sällskapligheten och affabiliteten alltför högtidligt
och vilja se dem som blomstren av
levnadsvisdom. Goldsmith är dock till sist
en som blivit bittert bestulen på sin
bästa egendom, bestulen av sin
godmodighet: en som ingått förlikning med
vulgus och vardagen — summum nefas!
Alltför lätt gav han sig en bekvämlig
saktmodighet i våld och glömde att
saltet är viktigare för det varma än för
det mörka och kyligare, viktigare för
det epikuriska än för det stoiska.
Men ett torde vara säkert: det är
det, att den riktigt rika och starka
känslan alltid är förenad med den stora
soligheten. Hos Goldsmith som hos
Keller. Och den penibla minen hos
nutidens sensibla människor torde sällan
tyda på någon hjärtats rikedom och den
känslighetens höga utveckling som de
gärna vilja ha monopol på. Märk att
Goethe var i sin ungdom en gränslöst
tacksam lärjunge av Goldsmith, Sterne,
Fielding och allt det bästa i engelsk
genius.
39-
Varpå skall man så känna demr På
det stora lugna andetaget; på det
so-liga ögat.
Men därpå känner man ju också
filistern och medelmåttan.
Nej du! Däri misstar du dig
grundligt. Men filistern har plumpat ner
världen, plumpat ner och förfalskat språket
sä, att man verkligen kanske gjorde bäst
i att aldrig uttrycka sig annat än i ett
slags hemliga formler, chiffermässigt,
sibylliniskt. . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
