Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Litterärpsykologiskt. Av Vilhelm Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588
VILHELM EKELUND
gång för alla omöjlig utom för just dem
som drivits av samma heta behov och
samma intima försvarsinstinkter: deras
bundsförvanter, medhjälpare, fortsättarna
av deras verk. Historisk kunskap
vinnes endast av den som själv är —
historisk. Kulturen är ett ordenssamfund.
Antingen är du född med det hemliga
lösenordet i ditt bröst, eller kommer du
aldrig därin.
38.
Var 1700-talet rikare på psykologisk
syn än 1800-talet? I ett avseende kan
det förefalla som om 1700-talet varit
psykologiskt rikare och visare: nämligen
i sin goda strävan mot det jämna och
vältempererade, det spänstiga saktmodet;
i sin goda riktning mot lugn och
välvilja — nej, för att bringa saken rätt
för sinnet måste man bruka de engelska
termerna: tranquillity and benevolence; man
ville också erinra om det goda gamla ordet
sagacity (mycket ofta brukat av Goethe:
»Sagacität»), Man har sedan den tiden
kommit bra långt bort från dessa
begrepp; många finna dem utan tvivel
löjliga eller, som man så gärna uttrycker
sig om dylikt, »ihåliga».
Det förefaller mig som om
1700-talet varit finstämdare i själens
instrument, lyhördare i örat än vi för den
enkla och fordringslösa naturen av all sann
lycka, förefaller som om vår smak
försimp-lats genom grova kryddor1 — ja,
1700-talet ligger ej långt från Epikuros,
Horatius och Plutarchos. Vilken höjdpunkt
hade ej meditationen nått. Och
meditationens genius, är den ej just —
tranquillity, benevolence, sagacity?
Ja, än mer! Där råder hos en
sådan man som Goldsmith, i hela hans
mänskliga och konstnärliga stil, icke
endast denna meditationens sötma och
harmoni; men där är det marmorljus
1 Vi ringakta den didaktiska poesien!
och den rosendoft mellan hans bästa
linjer som förlänar dem en
epikurisk-horatiansk charme. Det ljuset och den
doften äro så godt som spårlöst försvunna
ur 1800 talets litteratur. Goethe insög dem
med vällust i sin ungdom ur Goldsmiths
skrifter och vänder tillbaka till desamma
ännu som åldring utan att besvikas.
Hans skönt behärskade sentimentalitet,
hans ljusa polemik äro beundransvärda.
Endast ett med sällsynt klarhet fattat
bildningsideal har förmått hålla hans
hjärta och hjärna rena och upplysta.
Dessa urbana män (Johnsonska
kretsen), som alla äro dyrkare av mänsklig
genius, misstro djupt alla
stoisk-enthu-siastiska kraftåtbörder och kraftideal;
övertygade om den mänskliga
otillräckligheten, obeständigheten även i den
renaste vishetskärlek, söka de
beständigheten på ödmjukhetens och
eftergivenhetens väg.
Humana virtus non sibi sufficit,
Datur nec æquum cuique animum sibi
Parare posse, ut stoicorum
Secta crepet nimis alta fallax.
Icke av Horatius, men av Johnson!
(Ode över ön Sky.) »The uncertain
continuance of reason» betecknar
Johnson som den mest förfärande av alla
våra osäkerheter. Se, hur Goethe
ständigt klamrat sig fast vid die Gesinnung:
inre frihet, ataraxi, beständighet, hela
den antika filosofiens praktiska
kardinalfråga, — ja verkligen kan det se ut som
hade han löst i sitt liv denna eviga
mänskliga vansklighet och t. o. m.
vunnit förvissning om att i kraft av denna
strävan till beständighet skall själva
döden öppna honom väg till beständighet:
— die Gesinnung, die beständige
Sie macht allein den Menschen dauerhaft.
So löst sich jene grosse Frage
Nach unsrem zweiten Vaterland,
Denn das Beständige der irdschen Tage
Verbürgt uns ewigen Bestand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
