Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Lösta vingar. Ur gamla anteckningar. Av Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596
JANE GERNANDT-CLAINE
bodde på en av de längst avlägsna
stjärnorna, som knappast synas för våra
ögon, och skälvde inför en oändlighet,
där vår tanke måste drunkna. Den stora
himlabyggnaden var din läromästare och
du min. I din astronomi, min forfarne
herr doktor, älskade jag dig själv och
kände mitt sinne växa av dess storhet.
Jag kunde sätta mig vid klaveret
och sjunga »Djupt i havet» under det
mina tankar vandrade i Vintergatan. Vi
två voro ett urtidens konungapar, som
fallit ner ifrån en av meteorerna, alls
icke en operasångerska och hennes
beundrare, den unge och ännu foga kände
doktorn i astronomi vid vårt sydsvenska
universitet.
Min lärde vän, varför skulle din
svartsjuka göra livet så bittert för mig? Och
varför utmanade du ständigt någonting
i min egenart, så att den måste stå
i-strid med din? Ett intet kunde väcka
splittring. Utan att själv se det, var du
känsligare för intryck än en kvinna.
Ibland blev det rent av löjligt. Minns
du Sultana, min Angorakatt? Katta
skulle jag väl säga.
Hon kunde icke smyga sig in i
rummet och hoppa från en stol till en annan
utan att dina nerver lågo på
sträckbänken. Tror du inte att jag kände det?
Ack, du praktexemplar av det starkare
könet... Fick hon det infallet att hoppa
upp på din skuldra, reste du dig med
ett rop av förfäran. Det hände mer än
en gång, och jag hade roligt åt dig, åt
er båda. För att komma med någon
förklaring påstod du att du var
avundsjuk på henne eller rättare sagt på den
frikostige givare, som en gång i världen
förärat mig denna klenod.
Det var en engelsk lörd, som varit
ambassadör i Konstantinopel. Han hade
mottagit min skatt som ett ynnestbevis
av landets härskare, och var det icke du
som döpte djuret till Fru Sultana? Var
det ej du som ryggade ett steg tillbaka,
då jag bad dig stryka de långa,
silkes-lena, gråblå håren? Erkände du icke
att det outgrundligt plötsliga, som hon
skulle ha gemensamt med min ringhet,
nästan gjorde dig illamående? Hon var
dig obegriplig, sade du, som kvinnan.
Min vän, det var dina egna ord. Om
sammanställningen ej är så över hövan
smickrande för oss, är skulden din egen.
Du ville låta förstå att mitt väsen var
främmande för ditt väsen. Och jag
begrep det. Men du led av att se hur
genomskinlig du stundom blev mig. Jag
måste le för mig själv ibland, dä jag
gick och släppte ut min katt.
I grunden stod dock ingenting sä
klart för mig som att detta
genomskinliga hos dig behövde den gåtfullhet, som
nu en gång för alla skall vara oss
medfödd. Hur obegriplig jag än kunde
förefalla dig, min lärde herr doktor, var jag
aldrig mera mig själv än när jag var
tillsammans med dig. Aldrig mer fullt
och helt din Alida. Aldrig bättre eller
varmare — ja, nu glömmer jag de
stunder, då jag tänkte på dig i min
ensamhet. Ty då hade jag en förnimmelse
av att hjärtat kunde smälta inom mig
av längtan.
Denna längtan var både jag och icke
jag. I dessa ögonblick rådde jag om
mer än mig själv. Jag ägde dig och
universum, där dina tankar lyste som
himlakropparna lysa. Men själv stod
jag tyst och bidade lik en calla i den
skymmande natten. Och fästets allmakt
var över mig att darra och drömma av
drömlikheten i dina siareord.
Min vän, har jag icke sagt det? Vi
voro en kung och en drottning av urtida
härlighet, som störtat från en meteor.
Var det därför allting kunde tyckas oss
så främmande och fullt av outredd
fiendt-lighet härnere? Så fullt av litenhet midt
i allt det stora. Var det mitt eller ditt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
