Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Lösta vingar. Ur gamla anteckningar. Av Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖSTA VINGAR
597
fel att vi hade ett uppträde och skildes
i vredesmod? Låtom oss säga att
skulden var min.
Hur jag kom igenom de dagar, som
följde, vet jag inte riktigt. Allt vad jag
minns är att min varelse brände av
uppror mot din härsklystnad och din
ömtålighet. Jag ville bara se det
frånstötande hos dig. De korta knyckningarna
i din vänstra skuldra och det kyliga
avståndet i din blick. Ibland tyckte jag
att dina ögon voro hårda. Ett trolls
ögon med kopparröda skiftningar i den
bruna iris. Och tänkte jag på dina
händer, greps jag av ovilja. De voro för
långa, för böjliga, för kalla, skapade att
vända blad i böcker, men ej att trycka
mina eller stryka lockarna ifrån min
panna.
Jag fann tusen saker att anmärka på
i din klädsel. Jag gick för mig själv
och skrattade åt dina nankinsbyxor, som
aldrig ville strama till ordentligt, åt de
veckiga skörten i din redingot, som
kunnat passa en dansös, åt dina
spräckliga västar och din misslyckade höga hatt.
Jag tyckte att fallet på dina hårbucklor
kunnat anstå biträdet hos en
perukmakare, icke en kammarlärd, som ville slå
an på en stockholmska.
Medan jag vandrade upp och ned
på golvet, tänkte jag: »Han förstår mig
icke». Kom Sultana in om dörren,
mindes jag min engelska lörd. Jag var
kammad och klädd som om jag väntat besök
av en kung eller kejsare och strök nedåt
det rynkade musslinet i mina pösande
ärmar. Kring halsen hade jag en
rund-klippt vit krage med spetsar, som kostat
flera månaders lön, men allt detta ingav
mig avsmak. Rätt vad det var, kastade
jag mig ned i soffan och borrade
huvudet i en kudde. Mitt hjärta brände efter
din famn.
Min lärde doktor och vän, jag hör
icke till dem som gråta, men då jag satt
och smågnolade vid klaveret, önskade
jag att jag varit död. Icke var det tider
för musik och sång. Rundt omkring
stadshotellet träffades folk av pesten. Jag
visste att jag borde resa min väg med
första bästa diligens, men stannade för
att sitta och vänta på dig. Mina vingar
voro hopsnörda. Det fanns stunder då
hela mitt upproriska väsen låg likt en
sårad fågel i din hand.
Du hade tagit löfte av mig att jag
inte fick smaka ett bär. Nu stod en
korg med persikor på bordet i mitt
förmak. Sändningen hade kommit från
grevinnan Barnekow till Billbo, som låtit
driva upp frukterna i sitt växthus och
icke funnit bättre användning för en
sådan raritet än att lägga denna gåva för
mamsell Törnegrens fötter. Jag var icke
rädd för pestilentia. Det frestade mig
att bita i det duniga skalet. Jag tänkte:
»Blir jag sjuk så vad mera?» Då skulle
du väl skicka bud och fråga hur det
stod till med mig, eller kanhända komma
själv ... Komma själv ...
Min vän och doktor, tio gånger om
dagen for det igenom mig att gå och
ringa på din dörr. Vad ingen ung fru
eller flicka i din goda stad vågat, det
vågade Alida Törnegren, om hon blott
velat. Men hon ville icke. Min stolthet
var starkare än min längtan. Jag menar
än mitt verkliga jag.
Men hur dåraktig kan en kvinna icke
vara. Jag gick och kallade på dig i mitt
hjärta. Jag sträckte mina armar mot
min vän och älskade: »Kom», viskade
mina slutna läppar. »Ser jag dig träda
över min tröskel, är jag din för evigt i
en värmeström, som kunde slå ut i lågor.
Sovande eller vaken, är jag där du är,
alls inte här inne i rummet.» Detta var
midt i augusti. Kvällsskymningen kunde
falla genom din ruta som en hälsning
från din Alida och det heta dagsljuset
stå stilla av min ångest. Förstår du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
