Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arthur Schopenhauers filosofi. Några grunddrag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o 4
JOHN GUSTAVSON
och den romantiska spekulationen, äro både
breda och djupa. Häri ändras ingenting
därav, att Schopenhauer, bräddfylld av en
ingalunda oberättigad självkänsla, i sin egen
åskådning såg den enda filosofi, som man
kunde taga på allvar efter Kant, och
högtidligen proklamerade sig själv såsom den
ende legitime tronarvingen till Kants
kejsardöme ; de andra — Fichte, Schelling och
framför allt Hegel voro blott usurpatorer,
charlataner och brödfilosofer, som ej levde
for utan av filosofin. Det hör nämligen
till Schopenhauers mindra vackra drag att,
se’n han väl hunnit upp, föraktfullt sparka
bort den stege, han användt sig av för att
nå denna utsiktspunkt.
Gå vi nu över till en framställning av
Schopenhauers många beröringspunkter med
den efterkantska eller romantiska
spekulationen, som, om med full rätt kunna vi
lämna därhän, anses kulminera i den
He-gelska systembyggnaden, så finna vi
följande:
Liksom Fichte samt fastän i mindre
utpräglad grad Schelling och Hegel har
Schopenhauer sin utgångspunkt i Kants
kriticism, även om han ansåg, att Kants
innersta intentioner först i hans egen
filosofi hunnit fram till ett klart uttryck. Som
det evigt beståndande i Kants filosofi har
Schopenhauer vid mer än ett tillfälle
proklamerat: dels Kants lära om rummet och
tiden såsom fenomenella, tinget i sig
ovidkommande åskådningsformer, dels Kants
frihetslära, varigenom denne, genom att
flytta över friheten till »das Ding an sich»,
gjorde det möjligt att inom fenomenvärlden
räkna med den mest strikta determinering
av allt skeende och ändå ej blunda för
människans frihetsmedvetande.
Schopenhauer har alltid erkänt Kant
som sin filosofiske mästare och ställt sin
filosofi under Kants banér. I själva titeln
på sitt huvudverk »Die Welt als Wille und
Vorstellung», som in nuce innehåller hela
hans filosofi, biktar han detta sitt
lärjunge-skap till Kant. »Die Welt als Vorstellung»,
världen som subjektets föreställning, se där
den fulla konsekvensen av Kants lära om
rummets, tidens och kategoriernas idealitet.
Men världen är icke bara föreställning, icke
bara objekt; den har ock ett i-sig. »Die
Welt als Wille» säger klart och expressivt,
hur Schopenhauer fattar detta världens
i-sig-vara, för att låna en term av »charla-
tanen» Hegel. Visserligen reste
Schopenhauer anspråk på att själv vara
upphovsmannen till den upptäckt, som ligger
uttryckt i den första delen av titeln eller
»Die Welt als Wille». Men detta torde
knappast överensstämma med det faktiska
förloppet. Schopenhauer yttrar visserligen,
att Kant i djupet av sitt medvetande dolt
en aning om att tinget i sig är vilja. Ser
man litet närmare på Kants
skriftställareverksamhet efter Kritik der reinen Vernunft,
som ingalunda kan sägas giva uttryck åt
Kants definitiva ståndpunkt, så torde det
knappast kunna förnekas, att denna aning
övergått, och det hos Kant själv, till rätt
stor visshet. Läran om det praktiska
förnuftets primat, den teleologiskt moraliska
grundsynen på världsprocessen i Kritik der
Urteilskraft, lärorna om »das radikale Bose»
och det före tidsexistensen försiggående
karaktärsvalet i »Die Religion innerhalb der
Grenzen der blossen Vernunft» beteckna
etappen på den bana, som förde Kant till
att i det slutligen afslöjade tinget i sig,
vars väsen ännu i Kritik der reinen Vernunft
lämnas helt obestämt, se vilja.
Denna Kants upptäckt glömdes
ingalunda bort av hans närmaste efterföljare
och arvtagare utan bildar grundkapitalet i
såväl Fichtes som Schellings metafysiska
budget. När Schopenhauer därför
förkunnar, att världens väsen är vilja,
framställer han ej något absolut nytt, ty Fichte
och Schelling hade tidigare förkunnat viljan
som det primära. Schopenhauer, som själv
ingalunda var blind härför, brukade för att
blanda bort korten och hävda sin egen
prioritet framhålla, att hos Fichte ocli
Schelling intog denna lära endast en periferisk
plats, medan den i hans system gjorts till
det centrum, kring vilket allt rörde sig.
Detta torde likväl knappast vara riktigt.
Den, som läst Schellings »Ueber das Wesen
der menschlichen Freiheit» kan svårligen
tveka om att redan Schelling gjort denna
lära till sin metafysiks centrum. Ja, om
man uteslutande fäster sig vid de
åskådningar, som framläggas i det
Schopenhauer-ska huvudverkets första del, torde det ej
vara omöjligt att visa, att Schopenhauers
hela dåtida metafysik är tvättäkta
Schel-lingianism från 1809. Schopenhauers
metafysik överensstämmer nämligen till hela sin
anda med Schellings framställning av
grunden eller natursidan i Gud. Denna natur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
