Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arthur Schopenhauers filosofi. Några grunddrag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTHUR SCHOPENHAUERS FILOSOFI 601
sida, löst från sitt levande sammanhang
med den gudomliga godheten och kärleken,
framställer Schelling som blind hungrig
drift, som i tantaliskt och gränslöst begär
driver ut över alla gränser samt slutligen
river upp och fräter sig själv. Den
Schel-lingska immanens- eller naturfilosofin,
avskuren från och uttagen ur sitt
sammanhang med hans transcendenta eller positiva
filosofi, se där Schopenhauers metafysik.
Nu vill jag härmed ingalunda ha
påstått, att Kant, Fichte, Schelling och
Schopenhauer i sin uppfattning av världens väsen
skulle stå på samma linje. De
överensstämma av allt att döma däri, att de fatta
världens väsen som vilja, men därefter gå
vägarna i sär. Den romantiska metafysiken
är viljemetafysik — till den egentliga
romantiken räkna vi då ej Hegelianismen,
som av viljemetafysiken endast upptagit
självrörelsen.
Se vi så närmare på ovan nämnda
filosofers mera ingående karakteristik av den
vilja, som utgör världens väsen, så är
otvivelaktigt, att Schopenhauer står långt
närmare Fichte och i synnerhet den Schelling,
vars naturfilosofi anses som den Hegelska
filosofins embryo, än han står Kant.
Bildar Kant den yttersta högern, så
bildar Schopenhauer den yttersta vänstern.
Kant hade i tinget i sig sett en förnuftig
sedlig vilja. Detta sammanhänger med att
Kants ståndpunkt var utpräglat teistisk, ja
kan sägas innebära en filosofisk utläggning
och bevisföring för kristendomens lära om
människans fullkomliga främlingskap i
världen och medborgarskap i gudsriket.
I den efterkantska spekulationen med
dèss prononcerat panteistiska tendenser
miste viljan allt efter hand de sedliga
dragen och diskvalificeras så småningom till
ren natur; Kants sedligt förnuftiga vilja
blir här blind drift, evigt otillfredsställd
strävan.
Hos Schelling framträder, allt efter som
tiden går, en markant tendens att i en
högre enhet förknippa den blinda giriga
livsviljan och Kants sedligt förnuftiga vilja
och att slå en brygga mellan den rena
teismen och den rena panteismen.
Schopenhauer åter möts med sin motpol Hegel
i fasthållandet av att världsprocessen är
alltigenom immanent och ej uppvisar något
verkligt transcendent. I teismen såg han
ärkefienden, som ständigt utsättes för bittra,
stundom rätt ytliga, Schopenhauers
ingenium allt annat än värdiga utfall. Hos
honom kan den diskvalificering, viljan var
utsatt för inom den efterkantska
spekulationen, tvivelsutan sägas har kulminerat.
Dess blindhet och hetshunger har här
blivit absolut. Världsprocessen är icke längre
blott moraliskt indifferent; den är rent
förnuftslös och direkt ond. Här beröra vi
en punkt, där Schopenhauer i sin
värdering av tillvaron visar sig stå på en annan
ståndpunkt än den egentliga romantiken.
Vi skola längre fram återkomma till denna
punkt.
Med romantikerna mötes Schopenhauer
även i den filosofiska hållningen inför
tillvaron. I sättet att se på problemen och’
i den riktning han väljer för att nå fram
till deras lösning avslöjar sig Schopenhauer
som en inbiten romantiker. För honom
liksom för romantikerna är människan och
ej världen utgångspunkten. Världen skall
förklaras och förstås ut från människan
det, som är det innersta i människan, är
även det innersta i världen. I denna sin
syn på grundförhållandet mellan
människan och världen gapar det en vid klyfta
mellan å ena sidan Schopenhauer och
romantikerna och å den andra 16- och
J700-talsmetafysiken och den moderna
positivismen. Vändpunkten bildas av Kants
kriti-cism och hans återerövring åt människan av
den centrala plats, den Kopernikanska
världsbilden tycktes ha berövat henne.
Mot Leibnitz’ uppfattning av människan
som en mikrokosm, en värld i smått,
underkastad samma lagar som befunnits gälla
för universum, sätter Schopenhauer liksom
romantiken övertygelsen om världen som
en makrantropos, en människa i stort,
utrustad med samma grundegenskaper som
man funnit hos människan. Människan,
se där lösningen på sfinxens gåta. Den
som löser människans gåta, han löser
därmed ock världens. Eller för att tala med
Novalis:
Einem gelang es — er hob den Schleier der Götlin
zu Sais —
Aber was sah er? — er sah — Wunder des Wunders,
sich selbst.
Som ett romantiskt drag avslöjar sig;
också det starka inslag av platonism, som
vävts in i Schopenhauers åskådning. Vid
sidan av Kant var det Plato som
Schopenhauer skattade som sin filosofiske mäs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
