Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arthur Schopenhauers filosofi. Några grunddrag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o 4
JOHN GUSTAVSON
tare. Och detta med rätta. Schopenhauers
betydelse ligger bl. a. däri, att han förstått
att med vissa Kantianska grundtankar
förmäla den platonska idéläran och
sammansmälta dessa båda element till en
egenartad intressant gestalt. Men han står ej
ensam i detta försök att ena Plato och
Kant. I samma riktning arbetade mer än
en av de romantiska tänkarna; bland de
större i synnerhet Schelling.
Romantiskt var även Schopenhauers
temperament. Schopenhauer har i djupet av
sitt väsen förnummit romantikernas dunkla
obändiga livsträngtan, som vällande fram
ur mörka ödesdjup, drev dem ut på
upptäcktsfärd efter nya horisonter och att i
omättligt begär vilja draga till sig och med
sig införliva hela världen. Det var denna
dunkla trängtan som gjorde de
äktroman-tiska karaktärerna, en Fr. Schlegel, en Tieck,
en Brentano, utan varaktig stad på jorden,
gjorde dem till Kains och den vandrande
judens senfödda fränder; det var denna
längtan ut över allt givet och alla gränser,
som dragits för människornas barn, som
bragte dem i så många och så bittra och
upprivande konflikter med samhälle och
sed och gjorde det omöjligt för dem att
inpassa sig i ordnade förhållanden och
plikttroget bära vardagens tunga och hetta.
Denna dunkla trängtan bländade
äktroman-tikernas ögon för den djupa visdomen i
Goethes ord om att blott i begränsningen
bor mästerskapet. Men — det var ock
denna trängtan som gjorde dem till den
platoniska Eros’ fränder, till sökare och
pilgrimer med hungrig längtan till fadershuset
därovan. Det är väl denna längtan som
gjuter omkring deras pannor ett skimmer
av oändlighetens soliga strålglans och
skänker åt deras blickar det fjärrskådande
visionära draget.
Ur allt det — i diktning, filosofi och
liv — som direkt sprang fram ur
romantikens hjärta tonar denna dunkla
livsträngtan på godt och ondt, icke helt ande och
ej heller helt natur utan belägen mellan
båda och stigande upp ur de dunkla djup,
där natur och ande mötas och ängeln och
djuret fredligt ligga sida vid sida. Den
tungt vällustiga, av höst och förgängelse
doftande naturmystiken i Tiecks Märchen;
den panteistiska oändlighetsmystiken med
dess sammansmältning av grymheten, döden,
vällusten och de kristna nattvardsmyste-
rierna i vissa av Novalis’ andliga sånger:
allt detta har sugit sin näring ur denna
ödesladdade livsträngtan, som så många av
romantikerna betraktade såsom en blind
naturmakt, vilken som ett viljelöst byte
släpade människan med sig. I den svenske
romantikern Stagnelius’ dikt »Till
förruttnelsen», som har sin inspirationskälla i en
pervers vällustig längtan efter förmälning
med och fullkomligt uppgående i de tröga
elementen, blottas den innersta nerven,
eller kanske rättare den ena av
centralnerverna i denna livshunger, som slutligen
i sitt tantaliska begär förtär sig själv,
driven fram till absolut självuppgivelse, till
personlighetsupplösning och besjälad av ett
ohyggligt begär att smaka undergångens
vällust, den bitterljuva smärtan av helt gå
upp i och slukas av naturens tröga, tunga
vågor. Det är denna livsträngtan, halvt
djävulsk, halvt gudomlig, som spränger
Kants enligt romantikens mening alltför
söndagsskolljusa teism och driver det
romantiska tänkandet ut på panteismens
vill-samma hav. Denna dunkla längtan, som
tycks vara befryndad med den högsta
idealitet såväl som med den lägsta realitet,
göra romantikerna till nervus rerum, till
världens metafysiska väsen. Även
Schopenhauers blinda världsvilja är i grunden
ingenting annat än romantikernas dunkla hetsiga
livsträngtan, lyftad upp från det
psykologiska planet till det metafysiska och berövad
alla ideella moment, vilket senare en av
äktrom antikerna svårligen velat vara med
om. För äktromantikerna var nämligen
livsträngtan aldrig rent och klart
förnuftslös. Detta sammanhänger med att
äktromantikerna aldrig släppte den innerst
mystiska förvissningen om att denna dunkla
livsträngtans irrfärder till slut skulle avslöja
sig som en sannskyldig odyssé, en lång
och äventyrlig hemfärd, och att bakom
horisonten höjde sig ett grönskande Ithaka.
För Schopenhauer åter var talet om ett
grönskande Ithaka, i vars djupa hamn den
stormdrivne seglaren till slut skulle finna
en skyddad och säker ankarplats, en
fantastisk skepparhistoria. Han, som
genomskådat världsprocessen, tyckte sig ha
upptäckt, att alla dessa livsviljans företag och
färder, trots all planmässighet i detaljerna,
i sista hand voro helt plan- och förnuftslösa;
därför säger han resolut nej till hela denna
hungriga livsträngtans ävlan och strid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
