Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arthur Schopenhauers filosofi. Några grunddrag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o 4
JOHN GUSTAVSON
Schopenhauer kände, att romantiken, som
sökte tolka och förstå tillvaron som en det
absolutas utveckling och under denna sin
strävan med Hegel hamnade vid att göra
det absoluta rent immanent och låta det
gå under i världen, aldrig någonsin på den
vägen kunde nå utöver det relativas
växlande ståndpunkter utan måste fastna i
växlingen och förändringen. Romantikens
utvecklingsoptimism, som hos mer än en av
romantikerna liksom hos Hegel slog över
i en dyrkan av den blotta rörelsen och,
liksom den moderna mobilismen, i rörelsen,
oberoende av alla mål, såg det enda
värdefulla, tedde sig för Schopenhauer som en
upprörande blasfemi. Och häri har han ej
så orätt. Det vore en teodicée värdig en
Candide, om någon utvecklingsfilosof sökte
klargöra för något av offren för det
pågående världskrigets grymheter, att allt är
ganska godt och midt under plågorna
tröstade honom med att hans lidande förvisso
bidrager till att alstra den lycka och höga
ståndpunkt, människorna så där omkring
år 2000 komma att fröjda sig åt. Kanske
hade han rätt häri, men den torterade gör
likväl fullkomligt rätt, då han bestämt
vägrar att låta sig tröstas härav.
Det kan ej förnekas, att det i
Hegelianismen finnes synnerligen mycket av denna
Candideska teodicée. Detta sammanhänger
med att den Hegelianska historismen gör
den enskilde till blott medel och ej till
mål. Där ligger något upprörande oetiskt
och personlighetsfiendtligt i denna
förkunnelse av den allt försonande utvecklingen.
Försoningen degraderas från denna
synpunkt till en ren naturprocess, som släpar
människorna med sig utan all deras
för-skyllan och värdighet och tvingar dem att
bliva goda. Det vittnar om en djup etisk
tendens i Schopenhauers världsbetraktelse,
att han sade nej till romantikens och i
synnerhet Hegelianismens en
masse-förso-ning, som ej står i något djupt förhållande
till den enskildes hållning inför tillvaron
och som likt ett blindt och obevekligt öde
träffar värdiga och ovärdiga och låter sin
nådes sol lysa över onda och goda. Denna
en bloc-försoning är därjämte ineffektiv, ty
den saknar all omedelbarhet och måste
nöja sig med att hänvisa till framtiden.
Lidandet och disharmonien äro däremot
omedelbara och välla direkt fram ur
världens väsen. De vittna således om att detta
väsen ingalunda kan betecknas såsom
»ganska godt». Kan nu en blott och bar
utveckling bringa en ändring i detta världens
väsen och göra det som till sin
beskaffenhet är ondt godt: Från en utpräglad etisk
ståndpunkt måste man härpå svara ett
bestämt nej. Utvecklingen kan ej bringa
någon väsensförändring utan blott giva
väsendet tydligt och klart uttryck. Därför
se vi också, att all enbär utvecklingsfilosofi
tenderar till att betrakta det onda såsom
något oväsentligt och tillfälligt. Gå vi
emellertid med på att ondskan, grymheten och
lidandet äro omedelbara fakta, och det
måste vi, så kunna vi ej nöja oss med en
blott och bar utveckling, utan vi tarva i
stället för en reformation en revolution, en
väsenförändring. Och denna kan ej bringas
annat än av något omedelbart, av något
transcendent.
Det var också Schopenhauers mening.
Han har känt att det ingalunda förslår med
en enbart immanent och historisk försoning
utan tarvas en försoning av mera mystikt
och omedelbart kynne.
Detta har nog en stor del av
äktro-mantikerna även behjärtat. Det innersta
i romantiken var nämligen, synes det mig,
strävandet att förena transcendens och
immanens, »himmelskt och jordiskt» för att
tala med Almquist, i en levande helhet.
Romantiken ville ej veta av några absoluta
ogenomträngliga skiljemurar. Det
transcen-denta var ej något absolut främmande för
vår tillvaro här och nu. Den ansåg sig,
romantiken, böra räkna med ett både—och.
Schopenhauers tänkande åter har en
utpräglad böjelse för att röra sig i skarpa
antiteser. Att både—och till slut blir den
mänskliga visdomens sista ord, var honom
en om icke fullkomligt främmande så likväl
allt annat än förtrolig åskådning. Han
driver gärna alla problem ut i ett
tillspetsat antingen—eller. Häri framträder det
outrerat intellektualistiska draget i
Schopenhauers tänkande. Hos honom finna vi å
ena sidan en blind absolut förnuftslös vilja;
å den andra en fullkomligt passiv
intelligens; å den ena sidan denna världen,
alltigenom ond, menings- och förnuftslös, ja
en väsenlös dröm; å den andra
transcendensens värld, som Schopenhauer
tvivelsutan fattat som ett salighetens rike.
Mellan dessa båda världar finns det ingen
överensstämmelse, intet gemensamt. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
