Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arthur Schopenhauers filosofi. Några grunddrag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTHUR SCHOPENHAUERS FILOSOFI
605
den, som ännu är fylld av världsviljan, är
transcendensens värld intet, för den åter,
som övervunnit viljan till existens, är denna
■världen med alla sina vintergator och solar
— intet. Men, eftersom det enligt hans
•mening ej finns någon frändskap, någon
gemenskap mellan transcendensens värld
•och vår egen värld, så blir hela historien för
honom meningslös, ett kretslopp, en oändligt
enformig upprepning, ja en virrig feberdröm.
Här ha vi kommit in på en av de
bryggor, som gå mellan Schopenhauer och
den generation, som omkring 1850
framträdde på den kulturella arenan. Denna
generation hade fått alla sina illusioner och
förhoppningar om ett historiskt
framåtskridande grundligt krossade. Detta
sammanhänger med de dåtida politiska händelserna.
Under intryck av den Hegelska
historiefilosofin och dess förkunnelse av att den
tid ej vore fjärran, då friheten och
förnuftet ändgiitigt skulle segra och
människosläktet skulle gå en översvinnelig
framtid till mötes, ja bliva såsom gudar, hade
man drömt, att de strömningar och
strävanden, som kulminerade i 1848 — 49 års
revolutionsrörelser, skulle realisera detta
härliga, hett åtrådda mål. Men vad vann
•man? Jo, besvikelse och åter besvikelse.
Rundt om i Europa slogos de revolutionära
och liberala rörelserna ned, och de gamla
makthavarna bredde sig, fräckare och
övermodigare än någonsin, åter i högsätet.
Hade förhoppningarna varit högspända, så
’blev bakslaget så mycket fruktansvärdare.
Många — framför allt bland de yngre —
avsvuro och förbannade nu alla vackra
drömmar om förnuftets och frihetens seger.
Världen styrdes ej av förnuft utan av våld,
list och grymhet. Så fick man då inrätta
sig därefter. En handfast och närsynt
Tealism, som helst höll sig till det sinnligt
påtagliga, blev tidens lösen. Här möttes
nu denna generation, som gick med
kopparslagare efter den föregående
generationens optimistiska idealrus, med
Schopenhauer, och i hans bittra pessimism,
föraktfulla avvisande av all utveckling, allt
framåtskridande funno de en visdom efter sitt
sinne. Hos många slog denna
idealtrötthet över i ren materialism. Och även på
denna väg hade Schopenhauer slagit följe
med dem ett stycke. Hans lära om »die
Welt als Vorstellung» som en blott och
bar hjärnfunktion klingar som t ättäkta, av
alla subtila distinktioner och spekulationer
oanfäktad materialism.
Schopenhauers filosofiska system
förråder en enhetlig, konstnärligt synnerligen
väl avvägd karaktär. Allt tyder på — icke
minst de många motsägelserna — att
systemet koncipierats en bloc och har föga
frändskap med ett petigt mosaik- eller
broderiarbete, där enhetligheten vunnits genom ett
logiskt knåpgöra, ett mödosamt beräknande
och avpassande. Enhetligheten i
Schopenhauers system är snarare av organisk än
av rent logisk karaktär, och de olika
åskådningarna stråla ut från en enda grundsyn.
Schopenhauers grundprincip är, av allt att
döma, funnen på intuitiv väg och ej
vunnen genom ett mödosamt resonerande.
Själv brukade Schopenhauer berömma sig
av att hans system liknade det
hundraportade Thebe, där man, genom vilken
port man än gick in, ändå nådde direkt
fram i stadens centrum. Och detta är sant.
Alla Schopenhauers tankebanor föra fram
till och mynna ut i en grundsyn på
tillvaron, vilkens fulla innebörd och innehåll
det ej är lätt att pressa in i de fullt
distinkta begreppens ramar.
Systemet sönderfaller i fyra
huvudavdelningar, motsvarande de fyra
huvudsynpunkter, under vilka den enda grundsynen
kan betraktas. Använda vi de vanliga
benämningarna, så innehåller den första
systemets fenomenologi och kunskapsteori, den
andra dess metafysik, den tredje dess
estetik och den fjärde, som bildar den
Scho-penhauerska filosofins toppunkt, dess etik.
Schopenhauers fenomenologi, som
behandlar världen som objekt eller
föreställning, har sin utgångspunkt i Kants
skickelsedigra distinktion mellan ting i sig och
företeelse eller fenomen. Världen, sådan
den utbreder sig i tid och rum, är, hade
Kant lärt, fenomenell och framgången som
produkten av en samverkan mellan ett
obekant x — tinget i sig — och vårt eget
medvetande. Vårt medvetande är utrustat
med vissa aprioriska former: rum, tid och
kategorierna, genom vilka liksom genom
en brytande atmosfär allt måste passera
för att nå fram till oss. Den
rumligt-tid-liga världen existerar såsom sådan ej
oberoende av vårt medvetande, och det
lagbundna sammanhang, vi upptäcka i denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
