Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arthur Schopenhauers filosofi. Några grunddrag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o 4
JOHN GUSTAVSON
och i dem alla avslöjar sig viljan, fastän
mer eller mindre artikulerat.
Naturkrafterna och arterna bilda liksom en trappa;
ju högre upp vi komma på denna trappa,
desto klarare avtecknar sig viljans sanna
väsen. I denna sin syn på viljans
manifestationer och dessas inbördes förhållande
står Schopenhauer på samma linje som
romantikens historiska filosofi. Liksom denna
filosofi vill han härleda världën med allt,
vad däruti är, ur en enda princip, och
liksom denna talar han om olika
»VVelt-•stufen», i vilken den enhetliga
världsprin-•cipen mer eller mindre klart uppenbarar sig.
Men, under det att romantikens historiska
filosofi sökte framställa dessa »Weltstufen»
såsom faser i ett kosmiskt
utvecklingsförlopp, avvisar Schopenhauer
utvecklingstanken och gör naturkrafterna och arterna till
platonska idéer, till eviga, över tid och
rum höjda manifestationer av urviljan. Det
•realt existerande är, menar Schopenhauer,
icke de individuella tingen, icke de
individuella hundarna utan hundens eviga idé;
•de individuella hundarna äro blott andra
rangs fenomen, uppkomna genom den eviga
idéns brytning i rummets, tidens och
kausalitetens former.
Fullt konsekvent är emellertid
Schopenhauer ingalunda på denna punkt. Den
mänskliga intelligensen låter nämligen
Schopenhauer av allt att döma framgå som
resultatet av en verklig utveckling i tiden.
Härpå tyder icke minst hans lära om
intelligensen såsom något sekundärt, ja
tertiärt. Viljans ursprungliga objektivation,
lär Schopenhauer, är kroppen, och
intelligensen är, såsom vi förut sett, ett blott
■och bart hjärnfenomen. Kroppen betingas
helt av viljan: den är viljan själv, fastän
utifrån sedd. Intelligensen är i sin tur
helt betingad av kroppen och står helt i
•dess tjänst. Den är livsdriftens tjänare och
lanterna. Liksom Bergson, vars
uppfattning av intelligensens räckvidd och
prestationsförmåga på många punkter påminner
om Schopenhauers, förlänar Schopenhauer
åt intelligensen närmast en blott praktisk
uppgift. Schopenhauer framstår i sin syn
på intelligensen som ytterlig pragmatist.
I denna sin lara om intelligensens
hjärn-fenomenella och ytterst tillfälliga karaktär
kommer Schopenhauer likväl i strid med
:sina egna grundförutsättningar. Förnuftet
•eller förmågan att draga slutsatser — så
lyder Schopenhauers definition på
förnuftet — bildar, säger han, skiljelinjen mellan
människa och djur och utgör således
människans specifika artkaraktär. Men alla
artskillnader äro eviga, ty arterna äro
platonska idéer. Under dessa förhållanden
bör den mänskliga intelligensen vara något
evigt och knappast så främmande för tinget
i sig, som Schopenhauer vill göra troligt.
$ $
Den, som en smula sysslat med
Schopenhauer, märker snart, att hans system
sönderfaller i två distinkta faser. Den
första fasen, som omfattar fenomenologin och
metafysiken, framställer världen såsom helt
stående under en evigt otillfredsställd, sig
själv förtärande viljas banér. Intelligensen
fattas och framställes här såsom alltigenom
oavhängig av den giriga livsviljan, såsom
dess lydiga slav. I skildringen av den
all-härskande hungriga viljan till existens når
Schopenhauers pessimism sin peripeti och
klingar ut i förvissningen att icke-varat är
bättre än varat.
I den andra åter visar det sig, att
Schopenhauers pessimism icke är absolut; det
finns en utväg till befrielse och till
änd-giltig ro. Födelsens och dödens hjul kan
bringas att stå still. Ja, här ljuda toner,
som låta oss skymta till och med en
mening i viljans till synes så planlösa
irrfärder. Schopenhauer, teleologins
bespot-tare och förhånare, låter oss ana ett mål
för hela världsprocessen; detta mål, vartill
den evigt otillfredsställda viljan själv
slutligen driver oss fram, är fornekelsen av
denna världen. I sista hand visar sig
således denna vilja såsom stående i det
godas, den ändgiltiga befrielsens tjänst. Den
liknar, denna vilja, den kraft
>die stets das Bose will und stets das Gute schafft».
Här framträder hos Schopenhauer,
teismens svurne fiende, till och med ett slags
försynstro. Och intelligensen, som tidigare
skildrats såsom alltigenom beroende av
viljan, reser sig i den senare fasen av
Schopenhauers system, som omfattar hans
estetik och etik, i djärvt trots mot sin herre
och skapare och lyckas icke blott att för
några korta ögonblick avkasta viljans tunga
ok utan ock, vilket man knappast skulle
kunna tilltrott något så efemärt och
alltigenom så fenomenellt, som intelligensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
