Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arthur Schopenhauers filosofi. Några grunddrag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTHUR SCHOPENHAUERS FILOSOFI 607
Schopenhauer är således, efter vad vi
sett, förvissad om att, så länge vi söka
efter orsaker, kunna vi aldrig någonsin ens
stöta på tinget i sig, långt mindre vinna
någon insikt däri. Så länge vi vandra
orsaksforskningens breda sönderkörda
landsväg, få vi nöja oss med att kedja
förändring till förändring och kunna på sin höjd
fastställa, att eftersom denna förändring
inträdt här och nu, bör den i nästa
tidsmoment följas av en viss annan förändring.
Vi nå på denna väg ej utöver blotta bilder
och namn; tingets i sig både att och vad
förblir oss fullkomligt obekant.
Men, kunna vi också icke tränga in i
det förlovade landet på orsaksforskningens
landsväg, så äro vi därför icke utestängda
därifrån. Det finns, menar Schopenhauer,
en underjordisk gång, som mynnar ut midt
i det eftertraktade landets huvudfästning.
Vi äro nämligen själva ingalunda rena
intelligenser utan fast förankrade i världen
och ett med dess väsen. Vår intelligens
är förenad med och enligt Schopenhauer helt
betingad av vår kropp. I vår kropp äga
vi föreningsbandet mellan oss och världen.
Men vår kännedom om vår egen kropp
är av ett helt annat slag än vår
kännedom om tingen omkring. Dessa känna vi
blott utifrån, men om vår kropp äga vi
en direkt och oförmedlad kunskap.
Honom känna vi inifrån. Vad är då vår
kropp inifrån sedd? Jo, den är vilja.
Viljan är vårt eget och, eftersom vi så midt
uppe i världen, därmed även världens
innersta väsen.
Hur är nu denna vilja beskaffad? Jo,
först och främst kunna vi enligt
Schopenhauer säga, vad den icke är. Såsom ting
i sig är den icke underkastad den
tillräckliga grundens lag, utan den är »grundlös».
Detta innebär, att det i fråga om den
saknar mening att tala om orsak och verkan;
viljan är aldrig direkt kauserande; ej heller
äga vi rätt att tillskriva världsviljan motiv
eller avsikt. Dess handlande är absolut
blindt och förnuftslöst. Vidare är denna
vilja enligt Schopenhauer absolut en och i
sin fulla realitet närvarande i varje
individuellt ting. Mångfald kunna vi nämligen
ej tillägga viljan, ty mångfalden i världen
är alltigenom betingad av sinnevärldens
uppträdande i rummets, tidens och
kausalitetens former. I dessa former ser
Schopenhauer principium individuationis; stryka
vi bort dem, så försvinner all skillnad
mellan jaget och icke-jaget. Individualiteten
blir från denna synpunkt något rent
tillfälligt och fenomenellt, som ej berör
världens väsen.
Eftersom världsviljan och dess
handlande är obetingat, det vill från
Schopenhauers synpunkt säga blindt och förnuftslöst,
saknar det mening att tala om ett
världsändamål. Viljan är blott blind drift,
hetsig strävan; för all dess giriga ävlan finns
intet mål, intet, som pekar utöver den
blotta existensen. Viljan vill endast sig
själv; i sin hetsiga blindhet bejakar den
blott sin egen existens, och eftersom den
blinda viljan i sin fulla realitet är
närvarande i varje ting, måste detta leda till
ett allas krig mot alla. Varelserna, som
stå under principium individuationis banér,
äga nämligen ej förmåga att inse, att det
är samma vilja som lever och regerar
inom dem alla. Därför visar oss världen
skådespelet av en viljans kamp mot sig
själv, ett viljans sönderslitande och
upp-frätande av sig själv. I skildringen av
denna evigt otillfredsställda världsvilja, som
håller världsprocessen i gång »durch Hunger
und durch Liebe» och, tillägger
Schopenhauer, genom ledan, har Schopenhauer
givit skakande och oförglömmeliga uttryck
åt känslan av tidsexistensens tomhet och
väsenslöshet. Han har grävt sig fram till
tidsexistensens rot, och han har tyckt sig
finna, att den roten har en besk och bitter
smak. Det onda är ej något tillfälligt;
själva roten är anfrätt och alltigenom
mask-stungen. Våra nordiska förfäder förtalte,
att på världsträdets rötter gnager en drake.
Schopenhauer är helt ense med dem om
att det onda sitter vid roten, ja inne i
själva roten av världsträdet. Mytiskt
tolkar han hela tidsexistensen som frukten av
ett stort metafysiskt fall, och mer än en
gång finna vi i hans skrifter ett
lovprisande av kristendomens lära om
syndafallet och arvsynden. I dessa läror såg han
djup visdom.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
