Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arthur Schopenhauers filosofi. Några grunddrag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o 4
JOHN GUSTAVSON
tag? Är det blotta genomskådandet av
denna världens intighet och väsenlöshet i
stånd att kasta om viljans riktning? Ja,
vad nu intelligensens förmåga att
åstadkomma en verklig omvändelse angår, är
det oförnekligt, att Schopenhauer förkunnar,
att vi kunna befria oss själva genom
intelligensen. Men detta täcker likväl icke hela
hans mening. Ytterst ser han i den
radikala världsförnekelsen, sådan den
praktiserats framför allt av frälsningsreligionernas
heliga, ett mysterium, som vi ej kunna
genomtränga. Där uppenbarar sig i denna
omvändelse något av själva den
transcen-denta urgrunden. Vi möta här, påpekar
Schopenhauer, en yttring av vår viljas
frihet. Visserligen är friheten ett mysterium,
ja, Schopenhauer kallar t. o. m. friheten,
eller rättare dess huvudmanifestation —
världsförnekelsen — »Sache der Gnade»,
men han försöker likväl att låta en strimma
ljus falla in över detta mysteriums
skymning.
Schopenhauer var liksom deterministema
övertygad om att alla våra handlingar äro
strängt determinerade. Våra handlingar
bestämmas av våra motiv, och över dessa
ha vi ingen hand. De härflyta av vår
medfödda karaktär, och denna är
oföränderlig. Om vår karaktär gäller i eminent
grad Goethes utsago:
Wie an dem Tag, der dich der Welt verliehen,
Die Sonne stand zum Grusse der Planeten,
Bist alsobald und fort und fort gediehen,
Nach dem Gesetz, wonach du angetreten.
So muss du seyn, dir kannst du nicht entfliehen,
So sagten schön Sibyllen, so Propheten;
Und keine Zeit und keine Macht zerstiickelt
Geprägte Form, die lebend sich entwickelt.
Men trots sin lära om våra handlingars
genomgående determination och vår
karaktärs oföränderlighet är Schopenhauer
ingalunda determinist. Vår karaktär är
visserligen från empirisk synpunkt något givet,
men från transcendental synpunkt är den,
förkunnar Schopenhauer, resultatet av en
vår fria handling. Vår karaktär utgör
frukten av ett pre-existensiellt val. Men
eftersom tidsexistensen är något ondt, ja frukten
av ett fall, ha vi genom att säga ja till
denna existens ådragit oss skuld. Det
lidande, som genomgår världen och tär på
dess rot, är därför, menar Schopenhauer,
självförvållat. Vi lida blott det våra
gärningar äro värda och ha i grunden intet
att beklaga oss över. Från denna
synpunkt, som Schopenhauer emellertid långt
ifrån alltid förmår fasthålla, kommer det
myckna lidandet i världen att få
innebörden av en verklig försoning. Ja, det är
icke helt uteslutet, att Schopenhauer t. o. m.
omfattat tron på en ställföreträdande
försoning. Han antyder, att genom
människans världsförnekelse och upphävande av
livsviljan återlöses icke blott hon utan även
djuren, ja hela skapelsen. Hans djupa
vördnad för helgonen bottnar måhända
även den innerst i känslan av att dessa,
som uppsöka och liksom trycka lidandet
till sitt hjärta, fullgöra mera än vad som är
strängt nödvändigt och lida mera än vad
deras gärningar äro värda.
* =»
as
Men är vår karaktär frukten av ett
fritt val och bor friheten icke i de enskilda
handlingarna utan vid vårt väsens rot, så
är, tycks Schopenhauer, som här rör sig
längs samma tankebana som Kant och
Schelling, hålla före, friheten ej uttömd
genom detta val. Vore friheten det, då
vore den likväl tämligen illusorisk. Det
en gång gjorda bör åter kunna göras ogjort,
och den karaktär, vi en gång bejakat, böra
vi åter kunna förneka. Ar världen och
tidsexistensen frukten av ett fall, av ett
viljans sig lösslitande ur Nirvanas höga ro,
så bör det, menar Schopenhauer, finnas
möjlighet att liksom den förlorade sonen
återvända till fadershuset. Ja, världsviljan
själv synes genom alla de missräkningar,
den bereder oss, vilja inskärpa hos oss
nödvändigheten av att slita oss lösa och i
tid bryta upp. Till slut avslöjar sig då
världsförloppet även för Schopenhauer som
en sannskyldig odyssé. I tidernas gryning
— så lyder sägnen — har viljan,
övermodig och självisk, slitit sig lös ur
Nirvanas blickstilla ro för att söka grunda sig
en egen självständig existens. Den skuld,
som den genom detta brott ådragit sig,
ynglar av sig. Allt, som den lägger sin
hand vid, upplöses och smulas sönder,
evigt jagas den från lyckohägring till
lyckohägring, tills den slutligen, klämd mellan
sköldar, lär sig förstå, att drömmen om
lycka och självtillräcklighet blott är ett
irrbloss. Sargad och dödstrött vänder den
så åter till Nirvana och sjunker ned i dess
djupa vågor. Allt är så åter ro och stilla frid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
