Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arthur Schopenhauers filosofi. Några grunddrag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTHUR SCHOPENHAUERS FILOSOFI 611
Hur har då Schopenhauer tänkt sig
tillståndet i Nirvana? Månne som ett absolut
utslocknande och utplånande av allt
individuellt? Har han gjort detta, så blir det
strängt taget meningslöst att här tala om
tillstånd. Där allt kvalitativt och
individuellt suddats ut, stå vi inför det rena
»Nichts», i vars natt alla kor äro svarta.
Mycket i Schopenhauers filosofi tyder på
att han i Nirvana såg det fullkomliga
utslocknandet; icke minst hans lära om tinget
i sig såsom absolut ett och höjt över varje
slag av mångfald. Men det finns hos
Schopenhauer, i synnerhet i hans senare
skrifter, utsagor, som ingalunda rimma med
uppfattningen av tinget i sig som en
absolut matematisk enhet. Detta gäller framför
allt om den för den fulla förståelsen av
Schopenhauers åskådning så betydelsefulla
läran om det pre-existensiella
karaktärsvalet. Vår karaktär är, anser även
Schopenhauer, alltigenom individuell; den är i
sin totalitet framsprungen ur en enda akt.
Är nu denna karaktär frukten av ett
transcendent val, då måste även den väljande
viljan vara individuell, och den
transcen-denta världen kan ingalunda vara så
främmande för allt individuellt, som vi kunna
läsa i första delen av »Welt als Wille und
Vorstellung». Individualiteten blir även för
Schopenhauer i sista hand något väsentligt
och bottnar i världens väsen; men då
innebär Nirvana ej heller det absoluta
slocknandet. I stället för det kvalitetslösa
»Nichts», det frusna ödsliga världshavet,
där allt individuellt försvunnit liksom
floderna i oceanen, få vi verkligt
kvalitativa tillstånd. Ja än mer, den
transcen-denta världen mister sin stela döda
oföränderlighet, träder ut ur sin eviga vila och
blir ej så främmande för all rörelse och
utveckling, som Schopenhauer ansåg sig
alltjämt böra lära. Har vår karaktär sin
rot i det transcendenta, så måste nämligen
den radikala omvändelse, Schopenhauer
ansåg möjlig, inverka på och förändra själva
denna rot. Vi ha då alla skäl att hålla
fore att utvecklingen och förändringen ej
äro fullkomligt främmande för världens
väsen. Men därmed faller ock en av den
Schopenhauerska filosofins
centralåskådningar, nämligen läran om tidens absoluta
fenomenalitet.
Över huvud få vi ej blunda för att
Schopenhauers åskådning ingalunda var fär-
dig redan år 1818, då första delen av »Welt
als Wille und Vorstellung» insändes till
förläggaren. Under årens lopp trängde sig
nya tankar fram; tankar som t. o. m. på
mer än en punkt högligen modifierade hela
systemets syftning. Så är det t. ex. ej svårt
att upptäcka, att Schopenhauers filosofi i
sin första gestaltning var långt
pessimistis-kare än i de senare skrifterna. Allt efter
som tiden gick, får den en allt mer
utpräglad optimistisk hållning, ja erhåller
t. o. m. ett misstänkt tycke av sannskyldig
teodicé. Det onda uppfattas alltmer och
mer såsom något tillfälligt, ja som ett
medel och en sporre i ett kosmiskt
försoningsdrama. Visserligen blev Schopenhauers syn
på denna världen alltid tämligen blyfärgad,
men ljuset ovanifrån, från den
transcendenta världen, blir klarare och varmare.
Det onda mister härigenom sin udd.
Schopenhauer själv ville ej gärna
erkänna denna förändring, som sträckte sig
ned till hans åskådnings fundament, utan
förklarade upprepade gånger, att hans
filosofi redan vid hans första framträdande var
fullt färdig. Han satte en ära i att vara
en tusan djävla pessimist. För att förstå
detta böra vi ej glömma, att Schopenhauers
filosofi hade en utpräglad polemisk syftning.
På allt sätt ville han förebygga, att man
förblandade honom och hans filosofi med
den efterkantska romantiska spekulationen.
Schelling och även Fichte hade ej
framträdt färdiga utan haft mycket att både
ändra och tillägga. Vad var väl då, sådan
människan nu en gång är, naturligare än
att Schopenhauer försäkrade, att han för
sin del hade ingenting varken att ändra
eller att tillägga. Faktum är emellertid,
att Schopenhauer genom denna sin
hållning invecklade sig i många synnerligen
svåra motsägelser.
Måhända kan detta sakförhållande även
förklaras därur, att Schopenhauer röjer föga
begåvning för abstrakt logiskt tänkande.
Han är konstnärsfilosof, och detta är både
hans stora styrka och hans svaghet. Hans
filosofis utpräglade estetiska karaktär, hans
förkärlek för den fylliga rika
helhetsåskådningen gör honom blind för att detaljerna
icke alltid stå i ett strikt logiskt
sammanhang. Överhuvud har Schopenhauers
tänkande en plastisk karaktär. Varje
tankekedja får en avslutad plastisk gestaltning.
Men dessa fristående gestalter ingå ej som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
