Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arthur Schopenhauers filosofi. Några grunddrag. Av John Gustavson - To Romankredse. Af Carl Behrens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTHUR SCHOPENHAUERS FILOSOFI
613
varon så, som vore den etiskt religiösa
pessimismen varpen och den epikureiska
inslaget. Därmed vill jag icke ha sagt,
att denna ordning mellan de olika
beståndsdelarna i den Schopenhauerska
världsstämningen är den historiskt-psykologiskt
riktiga. Vad Schopenhauer själv angår, torde
man nästan kunna gå ed på att den
epikureiska ödslighets- och
förtvivlanspessimismen bildat utgångspunkten och
grundvalen för hans åskådning. Därpå tyder
snart sagt allt i Schopenhauers liv och
filosofiska utvecklingsgång. Det är ur
värdesynpunkt jag anser min ordning mellan
beståndsdelarna i Schopenhauers grund-
stämning berättigad. För oss torde det
endast vara hans etiskt-religiösa pessimism
som har positivt värde.
Njutningspessimismen torde vi, även om den bildar den
psykologiska grundvalen för Schopenhauers
åskådning, ha rätt att betrakta såsom det
slagg, utan vilket — och häri ligger en del
av tillvarons tragik — ideernas ädla metall
icke synes kunna förekomma. Av denna
idéernas ädla fullviktiga metall finna vi
— trots allt — hos Schopenhauer verkliga
skatter, och därför ha vi full rätt att i honom
se en av mänsklighetens» eviga följeslagare»,
som tröstande och uppmuntrande följa denna
på dess töckenhöljda bana genom tiderna.
TO ROMANKREDSE
Af CARL BEHRENS
ET 19DE AARHUNDREDE
skænker i 50- og 60-erne dansk
Literatur et Par i Omfang mægtige
Romaner, begge tidshistoriske
Skildringer med Allusioner til kendte
Begiven-heder og Personligheder, men höjst
forskellige i Værdi, den ene en fuldmoden
og kölig Menneskekenders Opgör med sin
Tid, den anden en allerede aldrende
Digters mismodige Livsbetragtning: M.
Goldschmidts Hjemlos og Fr.
Paludan-Mül-lers Ivar Lykkes Historie.
Den sidste er næsten glemt, læses og
kendes ikke af de mange, der stadig med
Beundring tilegner sig »Adam Homos»
Klögt og Vid, lytter til den lyriske Fynd
i Digtets Pragtstrofer. Men »Hjemlös»,
der staar i saa nöje Beröring med det
politiske og aandelige Liv i Danmark for et
Par Menneskealdre siden, har bevaret sin
Resonansbund og ejer varig Tiltrækning
som en storlinjet og frodig
Samfundsskildring, der ogsaa literært og kunstnerisk
set har övet Paavirkning langt ned i
Tiden og i vide Kredse. Baade i Sophus
Schandorphs Roman »Thomas Friis’
Historie» fra sidst i 70erne og i Karl
Gjellerups Fortælling »Germanernes Lærling»
fra Begyndelsen af 80erne mærkes
Indflydelse fra Goldschmidts Storværk. Ogsaa
hos Vilhelm Topsöe er den at spore.
I Goldschmidts sidste Leveaar — han
döde i Sommeren 1887 — stiftede han
personligt Bekendtskab med en ung, da
3oaarig Forfatter: Henrik Pontoppidan.
Der er ingen Tvivl om, at Pontoppidan
lærte meget af den ældre — Stilens Kunst,
kölig Skepsis og Ironi, som de præger
hans store Romankredse: Det forjættede
Land, Lykke-Per og nu De dödes Rige
(Gyldendal). Holdt Goldschmidt i
»Hjemlös» Afregning og Opgör med sin Samtid
i 50erne, vælger Pontoppidan Estrupiatets
og Systemskiftets Danmark til Maal for
sine Svöbeslag.
Han er ingen Aristofaniker, han
skriver ikke Nogleromaner — et foragteligt
Haandværk, som kan overlades monomane
og golde literære Existenser — men han
indfanger Tidsatmosfæren, benytter Karak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
