Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En svensk politikers minnen. Av Tom Forssner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SVENSK POLITIKERS MINNEN 619
nåde frälsemän. Utan tvivel drog han
sina slutsatser av förhållandena på
svärfaderns stolta Björnö, där man höll sig med
tolv vagnshästar och greven även i
vardagslag åkte efter sitt svarta fyrspann. Emil
Key torde hava förstått, att detta liv icke
kunde verka odelat tilltalande på de av
skjutsbesväret evigt trakasserade bönderna.
Ett typiskt bondeinslag i hans oppositionella
läggning var väl även hans hela livet
igenom bevarade hat mot tidens mäktiga
och icke allt för nogräknade byråkrati
— i boken lustigt representerad av herr
landshövdingen, pä sin eriksgata genom länet
företrädd av länsmän som förridare på mer
eller mindre Rosinanteartade skjutshästar.
Det lider intet tvivel, att Ellen Key har
rätt, när hon i denna bok så kraftigt
framhåller, att hennes fader av själ och hjärta
var landtmannapartist, långt innan
landtmannapartiet ens var påtänkt, men det hindrar
icke, att han lika otvivelaktigt var radikal
idealist av etisk-poetisk läggning. Som
rimligt är, framträdde detta drag skarpast i
ungdomen. Det dominerar helt och hållet
hans tidigare uttalanden om skandinavismen.
I dessa ger han oss bilden av en
fullblodsideolog, fastän han själv nog trodde sig
tala djupa statsmannaord. Han avvisar
förbittrad dem, som ville reducera
skandinavismen till en känslosak, och kämpar för
ett långt gående praktiskt
sammanslutningsprogram, motiverat av politiska och
ekonomiska maktsynpunkter. Men nog glömde
han på ideologers vis den gången
fullkomligt bort att taga hänsyn till den faktiska
situationens möjligheter. I sitt svärmeri
för den skandinaviska tanken gick den
varmt fosterlandsälskande mannen ända
därhän, att han förordade, att Göteborg och
närmaste omnejd »skulle förklaras för
Fristad, för gemensam skandinavisk egendom»
för att bliva lämpligt säte för en
permanent skandinavisk kommitté, med uppgift
att utarbeta förslag till homogenitet i de
olika statsförhållandena. Så småningom
fann han emellertid, att icke alla
skandinaver voro lika nationellt osjälviska, och
detta hade 1864 gjort honom betydligt
kyligare. Emellertid släppte han icke intresset
för den stora framtidstanken därför att han
kommit till insikt om, att den behövde en
lång och grundlig härdning, innan den kunde
omsättas i ett praktiskt-politiskt program.
I nära samband med Emil Keys skan-
dinavism stodo hans utpräglade
republikanska tendenser. Han ansåg, att
skandinavismen endast kunde realiseras i form
av en federativ republik, och under
utvecklandet av denna tanke framlägger han 1849
en ungdomligt-filosofisk utredning av
förhållandet mellan konungadöme och
republik, som har mycket litet med
verkligheten att göra. En viss hetsig och oresonlig
motvilja mot konungadömet tyckes han för
resten hava bevarat under hela sitt liv.
Ännu när han på gamla dagar i sina
tidningsartiklar kommer in på detta ämne,
få de en särskilt retad och retsam ton.
Satiren kan stundom vara ganska kvick,
men djupt slår den aldrig.
Senare hälften av Minnena skildrar
bildandet av landtmannapartiet och Emil Keys
politiska strid i spetsen för detta — och
inom detta. Framställningen är av stort
intresse, men tyvärr utgår den ifrån att
läsarna hava miljön klar för sig — och
så är ju ingalunda förhållandet. Endast
verkligt gamla personer kunna numera hava
några personliga minnen från den tid det
gäller, och vad som skrivits om 70-talets
riksdagshistoria är icke mycket och torde
knappast blivit allt för flitigt studerat. Det
hade därför varit högönskeligt, att
författarinnan offrat något av det rikliga
utrymmet åt översikter av de rent faktiska
förhållandena och något även åt framläggandet
av motståndarnas bärande synpunkter.
Särskilt gäller detta den mycket vidlyftiga
behandlingen av försvarsfrågan. Här får man
aldrig några klara upplysningar om de olika
sakståndpunkter, mellan vilka striden stod.
Än mindre får man fram motståndarnas
principiella skäl. De avfärdas väl
lättvindigt som sabelskramlande militarister. För
visso hade det varit lättare att riktigt
värdesätta även Emil Keys insats i striden,
om denna blivit allsidigare belyst. Nu
framstår hans betydelse ingalunda så klart
som det rena och ädla uppsåtet i hans
strävan.
Det ursprungliga landtmannapartiet var
otvivelaktigt ett nog så egoistiskt klassparti,
men det oaktat vilade över detsamma ett
visst idealitetens skimmer. Det är ju så,
att när en samhällsklass kamp för
förbättrade villkor innefattar en strävan att till
landets och folkets gagn höja sig upp ur
en betryckt ställning, då bliva själva de
materiella kraven djupt ideella. Men den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
