Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En svensk politikers minnen. Av Tom Forssner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
620
TOM FORSSNER
naturliga följden är också att i segerns
stund viker idealiteten, om icke segraren
har den sällsynta andliga spänstigheten att
kunna stanna i rätta ögonblicket och lägga
om sin strid. Det kunde nog icke
landtmannapartiet. Dess öde blev att överleva
sig själv, förtorka och splittras. På ett
annat plan togs dess uppgift i arv av
socialdemokratien, och det är egendomligt
att se, huru Emil Key instinktivt tyckes
hava känt det inre sambandet mellan dessa
båda mäktiga folkrörelser och med avgjord
sympati hälsade de första
socialdemokratiska strävandena. Men tiden rider fort,
och redan börjar väl idealiteten vika även
från arvtagarens segrande skaror.
Skildringen av Emil Keys strid som
landtmannahövding anknyter sig på det
närmaste till försvarsfrågans öden. För honom
var denna tydligen en hjärtesak i helt
annan mening än för senare tiders liberala
märkesmän. Han såg den icke under den
förlamande synpunkten av ett nödvändigt
ondt, som man icke kan slippa ifrån. Han
vågade t. o. m. framhålla militärtjänstens
i och för sig uppfostrande betydelse. I
samband härmed har jag fäst mig vid en
karaktäristisk detalj — hans varma intresse
för vapenövningar i skolan. Emil Key
tillmätte dessa icke blott en avsevärd
praktisk betydelse utan även ett icke ringa
ideellt värde såsom disciplinerande och
ägnade att väcka en sund fosterländsk anda.
I blixtbelysning synas mig här framträda
både riktningens ohjälpliga dilettantism och
hans egen fosterländskt ideella syn på
försvarsfrågan. Att denna icke delades av
landtmannapartiet fick han ofta bittert
känna. Partiets stora flertal såg nog in
i det sista försvarsreformen huvudsakligen
från synpunkten att det på jorden vilande
indelningsverket skulle bort. Detta är väl
också förklaringen till att det utpräglat
demokratiska och lika utpräglat sparsamma
partiet så envetet höll på det bra litet
demokratiska men mycket kostsamma
systemet med värvad stam. Emil Key och ett
antal honom närstående personer lyckades
emellertid slutligen pressa landtmannapartiet
att stå för ett relativt användbart förslag,
ehuru det tydligen skedde med mycken
suckan. När förslaget föll 1883, sackade
också partiet akterut. Emil Key uppgav
striden och lämnade riksdagen med djup
smärta även för den stora sakens egen
skull. Han hade offrat mycket av sin
personliga övertygelse, gått steg för steg
tillbaka och härför fått uppbära hårda
förebråelser — men segrade dock icke. Om
han lyckats bättre, ifall han hållit mera
energiskt på en ståndpunkt, som han själv
insåg vara sakligt berättigad, och icke
tänkt så mycket på att lösningen måste
ske med landtmannapartiet, är en fråga
som jag icke skall söka besvara, men
som ovillkorligen tvingar sig på läsaren.
Emil Key kunde i varje fall icke tänka sig
att offra landtmannapartiet. Det betraktade
han — och väl delvis med rätta — som
den starke bäraren av en nödvändig
demokratisk utveckling, den livets makt, som
skulle inblåsa en levande ande i den döda
skapnad, som 1866 års statsskick ännu
var. Återfinner man icke här en intressant
parallellism med förhållanden under nyss
gångna tider? Är det icke samma
resonemang som ledde Karl Staaff i hans allt
annat undanträngande omvårdnad om det
»liberala instrumentet» ? Det vackraste man
kan säga om bådas kompromisståndpunkter
i försvarsfrågan är väl också, att den
vilat på samma grundmurade uppfattning, att
den måste lösas med folket. Häri ligger ju
ett ideellt värde av största betydelse, men
man frågar sig onekligen — varför gäller det
denna fråga i så mycket högre grad än
alla andra? Att kompromissen kostade
väsentligt mera på Emil Key än på Karl
Staaff, är emellertid otvivelaktigt. Ingen,
som läst dessa Minnen, kan ett ögonblick
tro, att Emil Key som statsminister och
ordförande i försvarsberedningarna skulle
varit den siste som kapitulerade inför de
oväntat stora krav, som med sanningens
oemotståndliga makt växte fram ur den
sakliga prövningen.
I övrigt funnes att anteckna många
intressanta jämförelser mellan
försvarsfrågornas behandling på 1870-talet och
1900-talet, men jag får ju icke bliva allt för
vidlyftig. Dock måste jag påpeka, att
man i Emil Keys tal vid 1880 års
riksdag återfinner följande karaktäristiska
vändning: »Vi vilja icke någon krigsmakt,
men ett ordnat försvarsväsen». Har icke
denna olycksaliga paradox under
årtionden förstört mycket godt arbete på att
göra försvarsväsendet dugligt till sin enda
uppgift — att föra krig? Och allt kältet
om militärt pedanteri och paradlyx, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
