Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - P. Waldenström. Av Erik Meurling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. WALDENSTRÖM
627
bland ett ännu ganska vildt folk. Och
arbetet var ej utan frukt. För religion,
för Guds ord hyste även de råaste stor
vördnad. Därför var det då flera som
vid söndagens gudstjänster i kyrkan
lyssnade till evangeliet och instämde i
bönerna, än det nu är på alla olika
predikolokaler tillsammans. Och attogudaktigheten
då hade råare former och nu mindre i
ögonen fallande, det säger icke, att
gudsfruktan var sällsyntare i deras
hjärtan, som då lyssnade till ordet, än som
nu är fallet. Det fanns mycken stilla
gudsfruktan i många hem.
Ett vittnesbörd härom är också, att
det var från lekmännen, från enkla
bönder och handtverkare, som den religiösa
väckelsen utgick. Mot en kyrklighet, som
lade all vikt vid de kyrkliga formernas yttre
iakttagande och förbisåg det inre liv,
som genom dessa skulle vårdas, måste
väckelsens män strida, när de hävdade,
att var och en måste medvetet och
bestämt avgöra sig för Kristus, och när
de predikade om nödvändigheten av en
omvändelse under ånger över synden till
förlitande på syndernas förlåtelse. Ty
det visade sig, att upplysningstidens
flacka åskådning i religiöst hänseende
levde kvar hos prästerskapets flertal och
gjorde det omöjligt för dem att förstå
en innerligare och varmare
trosstånd-punkt. Undantaget var Schartaus
allvarliga lärjungar.
Träffande har Waldenström själv
skildrat tidens vanliga tänkesätt:1
»Pastorn predikade om den eviga
sabbatsron. Och så sade han, att om vi äro flitiga
och ärliga och gudfruktiga, så skola vi få
komma dit. Ocli det veta alla människor, att
jag alltid har varit ärlig och gudfruktig och
lika flitigt och ordentligt skött min gudstjänst
som mina övriga sysslor. Och så sade han,
att vi där uppå Zion under lummiga palmer
vid sorlande salighetsbäckar skulle få luta ned
1 P. Waldenström, Brukspatron Adamsson,
Stockholm 1863, sid. 15.
Fot. A. Jonsson.
P. WALDENSTRÖM. 1868.
våra trötta huvuden och i evighet njuta frukten
av vårt arbete i en salig vila och frid. Just så
sade han, jag minns det ord för ord. Och så
läste han en veis, där det stod: ’och när jag’
levat, som jag bort, du för mig öppnar
himlens port’. Och sä det ena med det andra.
Det var så härligt, att pastorn själv började
gråta, och så gräto vi alla med.»
Vilken tröst kunde en sådan
grannlåtspredikan giva ett oroligt samvete och
ett ångestfullt hjärta? Vilken kraft var
här att hämta för den, som kände sig
vanmäktig inför det ondas makt över
hans eget hjärta? Ej underligt, att det
sades om mången hederlig präst:
»Pastorn är en förträfflig karl, med vilken
man kan tala om allting utom om
religion, ty det förstår han inte».
Kyrkan skulle ha varit modern, som
genom sitt prästerskap väckt, ledt och
fostrat den religiösa rörelsen. Men så
blev det icke. Ty det var icke med
den nitiska, kristliga själavård, vilken
Schartaus lärjungar gåvo sina
församlingar, som prästerna i övrigt mötte väc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
