Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - P. Waldenström. Av Erik Meurling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
630
ERIK MEURLING
d. v. s. att Gud genom Kristus ställt
sig i ett nytt förhållande till det genom
synden från honom skilda
människosläktet. Det bör icke förvåna, att många
teologer ej kunde finna annat än att
Kristi verk härigenom blev ganska
betydelselöst för oss och att denna
åskådnings konsekvenser måste leda till
sedlig slapphet. Ej mindre än omkring 180
skrifter utkommo inom kort i frågan och
bland dessa även inlägg från sådana
framstående män som biskoparna A. F.
Beckman och L. Landgren. Och hela
den religiöst intresserade allmänheten
följde den teologiska striden med spänd
uppmärksamhet och deltog efter förmåga
i densamma.
Både då och senare har
försoningsstriden huvudsakligen ansetts som ett
splittringens verk. Men det är icke så
säkert, att den var detta. Väl är det
sant, att bland väckelsens mera bemärkta
ledare icke förut yppat sig någon större
söndring i lärohänseende. Men som
förut påpekats, rådde i verkligheten på
grund av okunnighet och bristande
religiös erfarenhet bland de många
lekmannapredikanterna och de stora skarorna i
missionshusen en babylonisk förbistring
med de mest motsatta, ofta
besynnerliga läromeningar. Genom
försoningsstriden samlades nu intresset på en
central punkt. Snart sagt alla tvingades
till noggrannare bibelstudium och till att
söka efter reda och klarhet i sin dunkla
tankevärld. Och snart stodo på det
hela blott tvenne partier emot varandra,
nämligen de mera kyrkliga, som
fast-höllo vid gammal luthersk lära, och å
andra sidan Waldenströms anhängare.
Evangeliska Fosterlandsstiftelsen hade
under föregående tiden givit någon
sammanhållning åt de många
missionsföreningar, som väckelsen framkallat. Nu
uteslötos Waldenström och alla, som
följde honom, ur stiftelsen. Detta skedde
under stort vemod å båda sidor.
Stiftelsen stod kvar på en mera kyrklig
ståndpunkt. Den klyfta, som härigenom blev
tydlig, hade länge förefunnits i
verkligheten.
På den kyrkliga förkunnelsen har
försoningsstriden otvivelaktigt inverkat så,
att flera mindre goda uttryckssätt från
1600-talets dogmatik numera aldrig
begagnas. Visserligen var Waldenströms
blick skarp på enskilda punkter. Men
systematiker var han icke. Och nu torde
bland teologerna enighet råda om att
Waldenströms försoningslära innebär en
ensidighet i jämförelse med den lutherska.
När Waldenström 1906 trodde sig i
ärkebiskop J. A. Ekman finna en
meningsfrände, var detta ett misstag, som
berodde på att Waldenström ej förstod
ärkebiskopens tankegång. Bland dem, som
slöto sig till Waldenström, vart det en
klarhet och stadga i läran, som förut
saknats. Och känslan av enhet och
samhörighet dem emellan blev starkare än förut.
Ännu var för övrigt icke allt samarbete
mellan de båda riktningarna slut, ty så
länge grundåskådningen är luthersk i en
kyrka, medföra lärostrider ej separation.
Nu är striden om försoningsläran för
länge sedan slut och har för nutiden
endast kyrkohistoriskt intresse. Nästan
aldrig, ej ens av Waldenströms egna
lärjungar får man numera höra någon
utmanande polemik i frågan.
Efter brytningen med Evangeliska
Fosterlandsstiftelsen gällde det för.
Waldenström och hans vänner att få ett
nytt enande organ. Detta försöktes
genom de predikantmöten, som höllos i
Stockholm 1876 och 1877. Nu visade
sig, att den metodistiska och baptistiska
verksamheten icke varit förgäves. Floden
av översatta engelska och amerikanska
uppbyggelseskrifter, som strömmat ut
över landet, hade småningom tillfört
väckelserörelsen en calvinistisk kristendoms-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
