Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - P. Waldenström. Av Erik Meurling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
632
ERIK MEURLING
sluta alla uppenbart ogudaktiga, ja, helst
alla, om vilkas trosliv man ej var
förvissad. Redan på 1850-talet hade här
och där samvetsömma bildat
nattvardsföreningar, som endast läto betjäna sig
av enligt deras mening troende präster,
och som ej vågade ha
nattvardsgemenskap med sådana, som höllos för
ogudaktiga. Denna reformerta ståndpunkt
delades av Waldenström. Men till
någon fasthet hade man ännu icke
kommit. I allmänhet ville man undvika
separation från kyrkan, trots att hennes
nattvardsgångar betraktades som
ogud-aktighet eller skrymteri. Då gjorde en
uppseendeväckande händelse frågan
aktuell.
Uppsala missionsförening höll vid
pingsten 1876 sitt årsmöte och begärde
då att få begagna en av stadens kyrkor
till föreningens nattvardsfirande med
lektor Waldenström som tjänstgörande präst.
Detta förvägrades emellertid, trots att
saken icke var ny. Många präster och
bland dem t. o. m. domprosten Thorén
i Uppsala hade förut tillåtit sådana
enskilda nattvardsgångar och betjänat vid
dem. Och ingen anmärkning hade
drabbat dem härför från stiftsstyrelsens sida.
När ingen kyrka uppläts, hölls
nattvardsgången med Waldenström som präst i
missionshuset, dock i överensstämmelse
med kyrkans ritual. Nu ingrep Uppsala
domkapitel och tilldelade Waldenström
varning för tjänstefel. Denne klagade
häröver, men Kungl. Maj:t fastställde
varningen. Följden härav blev den s. k.
nattvardspetitionen 1877 med 22,334
underskrifter, i vilken en hemställan
gjordes till Konungen, »att den heliga
nattvardens bruk blir fritt, såsom det
gudomliga ordets bruk nu genom Guds nåd är
det». Detta kan ju innebära upphävande
av all kyrklig ordning, varför det icke
är att undra på att petitionen icke
föranledde till någon åtgärd.
På predikantmötena i Stockholm 1876
och 1877 höjdes mänga röster för
separation från kyrkan och bildande av
friförsamlingar. Och 1878 togs ett steg i
denna riktning genom bildandet av
Svenska Missionsförbundet som en
sammanslutning av de friförsamlingar och
missionsföreningar, som numera firade egna
nattvardsgudstjänster. Dock blev
Missionsförbundet endast ett missionssällskap
med ganska lös organisation, icke en
frikyrka. De enskilda församlingarna
och föreningarna, som äro anslutna till
förbundet, ha full frihet att efter behag
ordna sina inre angelägenheter, och den
gemensamma förbundsstyrelsen har ingen
myndighet över dem. Ehuru det var
Waldenströms åsikt om kyrkotukt och
församlingsorganisation som härvid fick
sin praktiska utformning, deltog han
själv icke i förbundets stiftande.
Ordförande i detsamma vart han ej heller,
utan det blev förutvarande komministern
i Ockelbo E. J. Ekman.
Detta synes ju underligt. Men det
var icke till skilsmässa från kyrkan som
Waldenström då syftade. Utan han
ville reformera henne efter sin
uppfattning om vad som stod skrivet i Nya
Testamentet om församlingen. Och ännu
hade han icke förlorat alla förhoppningar
härom. Med Uppsala domkapitel låg
han i en nästan oavbruten fejd. Från
domkapitlets sida fick han det ena
småaktiga och retsamma nålstygnet efter
det andra. Han svarade hänsynslöst
och ofta med försmädliga förlöpningar.
En gång fick han plikta för opassande
skrivsätt. Slutligen tröttnade
Waldenström och tog avsked från prästämbetet
år 1882.
Kunde de kyrkliga myndigheterna
ha handlat annorlunda? Det hade vid
denna tid och ännu hellre långt förut
varit möjligt. Waldenström sökte en
gång Mariestads pastorat, men Kungl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
