Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - P. Waldenström. Av Erik Meurling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. WALDENSTRÖM 633
Maj:t utnämnde en annan, trots att
Waldenström hade meriterna. Om han då
blivit kyrkoherde och fått känna, att han
icke längre blott var de »troendes» präst
utan hela församlingens, säkert hade han
då tvingats till en annan utveckling, än
den som sedan kännetecknade hans liv.
I hans församling hade nog ingen
separation fått förekomma. Kunde han hela
sitt liv sammanhålla alla olikheter i
Missionsförbundet, nog hade hans
härskareförmåga räckt för samma uppgift i
Mariestad. Och mycket i vårt lands religiösa
och kyrkliga liv hade då blivit
annorlunda. Men en sådan djärvhet att
begagna den store oppositionsmannen
fattades hos alla kyrkliga myndigheter.
Till synes dumdristig djärvhet är ibland
den största klokheten.
Inom Svenska Missionsförbundet
funnos från början tvenne riktningar. Den
ena ville radikal skilsmässa från kyrkan,
önskade en frikyrka. Den ogillade i
allmänhet barndopet och drogs åt
baptismen. Ledaren var E. J. Ekman. Den
andra riktningens främste var
Waldenström. Under dessa förhållanden fick
han att utkämpa en strid om barndopet.
Det är svårt att uppleta ett bättre
kyrkligt försvar för barndopet emot
baptis-tiska tankar än hans skrift »Barndopets
historia» år i88q. Denna dialog mellan
en baptist och en försvarare av barndopet
är ett glänsande bevis på hans
fulländade dialektiska skärpa, på hans
osvikliga förmåga att sätta sig in i sina
motståndares verkliga tankegång och lämpa
sina ord efter densamma. Aldrig
förfelar han den dräpande repliken, och han
kan förenkla allt, så att hans åsikt
alltid framstår som den självklara
sanningen och den enda möjliga. Ett litet
drag, som vittnar om hans djupa
människokännedom, må påpekas. En
vanlig polemiker slutar väl en sådan skrift
med att motståndaren erkänner sig be-
Fot, A. Wiklund.
P. WALDENSTRÖM. 1911.
segrad. Icke så Waldenström. Utan
han låter baptisten få sista ordet och
säga: »Och vad jag hädanefter kommer
att göra med mina barn, det vet allena
Gud. Tack emellertid för våra samtal.»
Skulle möjligen någon läsare icke vara
övertygad av bokens innehåll, så blir
han icke förargad över slutet utan
kommer nog att fortfarande fundera över vad
han läst. Boken har sedan omtryckts i
flera utvidgade upplagor. Emellertid var
Waldenström samtidigt så fördragsam, att
han framhöll, att de som ogillade
barndopet ändå icke borde uteslutas ur fri
församlingarna. Skärpa i den sakliga
diskussionen, mild fördragsamhet mot
personerna i församlingslivet, det var hans
utomordentliga kyrkopolitik i sitt
förbund. Och där blev icke heller någon
splittring, fast det mången gång såg
hotande ut.
Under 1880-talet blev Waldenström
mycket anlitad i det kommunala och
politiska livet. Flera år var han
stadsfullmäktig i Gävle och ledamot av
landstinget. Från 1884 till 1905 var han
stadens representant i riksdagens andra
kammare. Hans politiska gärning är i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
