Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - P. Waldenström. Av Erik Meurling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. WALDENSTRÖM
635
Icke fick han vänner den gången i
utskottsledamöterna.
Under sin 20-åriga riksdagstid
fortsätter han i samma anda. Han verkar
för vad han själv anser vara kyrklig
frihet. För kyrkliga torde det vara svårt
att häri se annat än ett strävande att
borttaga det ena stadgandet efter det
andra om kyrklig ordning. Det är aldrig
fråga om att sätta en annan
ordningsföreskrift i stället för den, han vill få
bort.
Som varm frihandelsvän talar han
och röstar alltid mot tullarna. Allmän
rösträtts införande höll han för en
nödvändighet, men ville alltid ha den
förenad med en betryggande allmän
värnplikt. Senare tiders sociala lagstiftning
hade han svårt att förstå sig på, ty han
kunde icke övergiva sina gammalliberala
idéer. Ju flera stadgar med band på den
enskildes frihet som man kunde
upphäva, desto bättre skulle det väl bli, var
hans utpräglat individualistiska synpunkt.
Det var blott tvenne frågor, i vilka
han härutinnan var inkonsekvent. Och
det var nykterhets- och sedlighetsfrågorna.
Oavbrutet, riksdag efter riksdag kämpar
han från avgjort absolutistisk ståndpunkt
för den ena restriktionen efter den andra
i lagstiftningen om försäljning av
brännvin, vin och maltdrycker för att om
möjligt till sist nå fram till totalförbudet.
Fä riksdagsmän under hans tid torde ha
gjort så mycket för att öka intresset för
totalavhållsamhetsmännens planer och
befrämja dem. I den svenska
nykterhetsrörelsen intager han en bemärkt
plats.
Som sedlighetsivrare uppträdde han
oftast i remissdebatterna. Särskilt var
det polisföreskrifterna om prostitutionen
som han anföll. Ett annat föremål för
hans angrepp voro teatrarna, som han
helst velat stänga. Ännu torde det ej
vara glömt, hur han protesterade mot
väggmålningarna i Operakällaren, vilket
på sin tid ådrog sig stor
uppmärksamhet. Men det blev inte han utan
Viktor Rydberg som gav på en gång
den fint bildade humanistens och den
kristne etikerns belysning åt ett
spörsmål, vars svårigheter Waldenström icke
förstod. Dock förtjänade dennes varmt
sedliga patos säkerligen ett annat
bemötande än den störtflod av skämt, som i
allmänhet mötte hans inlägg i
sedlighetsfrågorna.
Var Waldenström en inflytelserik
riksdagsman? Skulle man döma efter det
öde, som vederfors hans motioner, så
måste svaret bli nej. Det var ej så
många av dem som biföllos.
Betecknande för hans sega envishet är, att han
år efter år återkommer med samma
motioner. Ser man däremot efter hur han
hade kammarens öra, får man ett annat
intryck. Knappast någon annan talare
åhördes med så spänt intresse.
Orsakerna härtill äro hans stora originalitet
och ej minst den drastiska uddighet,
med vilken han replikerade. Aldrig var
han tråkig.
Några exempel må anföras. Vid
riksdagen 1887 bemötte han
tullvännernas yttranden om att spannmålstullarna
voro nödvändiga för att rädda landet
från undergång och slutade med att
framställa en mera humoristisk än
verkställbar räddningsplan:
»Jordbrukaren vinner årligen fyra millioner
kronor genom tullen. Fyra millioner är icke
mer än jämnt vad svenska folket snusar upp.
För att vinna dessa fyra millioner och rädda
landet från undergång — om nämligen fyra
millioner hjälpa — behöva vi således icke
annat än göra oss rena om näsan.»
Under ett angrepp på några
järn-vägsbestämmelser om biljetters
giltighetstid föllo orden:
»Jag vet visserligen, att det där är
någonting, som man fått ifrån utlandet, men jag
förstår icke, varför vi skola rätta oss efter utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
