Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Genom de dödas port. Av Gudmundur Fridjónsson. Översättning från isländskan av Nanna Nordal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652
GUDMUN DUR FRIDJÖNSSON
natten före pingst styr stegen mot
hemmet efter att ha lämnat sina får i
bergssluttningen ovanför Långmyren.
Klockan är tolv, och himlen är ännu
moln-höljd. Han fruktar, att något svårt
oväder förestår.
Sigurdur är en tämligen välbärgad
bonde. Men han måste dag och natt
träget arbeta utomhus, medan hustrun
sköter sysslorna inomhus. De ha fem
pojkar, av vilka den äldste är i
konfirmationsåldern. Intet tjänstefolk ha de. För
en vecka sedan dog deras enda dotter
i kikhosta, och hon skall nu i morgon
föras till farmors grav på kyrkogården.
Sigurdur skyndar hem till gården,
stänger väl ytterdörren och går in i
badstovan1. Där sitter hans hustru vid
bordet, sysselsatt med en kudde, som
ligger framför henne. Med nålsudden ritar
hon ett kors på den. Det övriga är
redan färdigt. Kring kanterna sitter en
frans i rutigt mönster. Då mannen går
i dörren, ser hon upp, och det synes,
att hon har gråtit.
»Jag har stängt gården», säger
Sigurdur. »Nu går jag och lägger mig,
hur det än blir med fåren i natt.
Tänker du vaka längre, Sigrid min?» — »Jag
är snart färdig», svarar hustrun och
fortsätter med kudden.
Sigurdur klär av sig och somnar
genast. Han är uttröttad och iskall om
fötterna. En djup sömn för honom bort
från möda, köld och sorg.
Han vaknar vid att ett snöblandat
regn piskar mot fönstret. Han far upp
och ser på klockan. Den är tre. Han
tittar ut genom fönstret men kan inte
se långt. Nej, han har intet annat val
än att klä på sig igen. Då upptäcker
han, att hustrun icke är i sängen. Trots
sin oro förhåller han sig lugn.
1 Badstovan är gårdsfolkets vardags- och
sovrum.
Hon är nog framme i stovan1, säger
han för sig själv.
De våta strumporna ligga kvar på
sängkanten, alldeles som han lämnade
dem. Han drager dem på sig och
knyter skorna, klär sig i snödräkt och
lindar en ylleduk om halsen. Så sätter
han skinnmössan på huvudet och går.
Till stovan, som ligger söder om
ingången, skyndar han och ser in genom
dörren. Därinne står hustrun och
ordnar i en liten vitmålad kista. Vid ljudet
av fotstegen ser hon upp och säger:
»Jag trodde, att du sov.»
»Jag vaknade vid ovädret», svarade
Sigurdur. »Jag är tvungen att se till
fåren. I sådant här oväder rusa de väl
alla ned i myren och bringa lammen i
dödsfara.»
Så går han fram till hustrun, kysser
henne ömt och säger: »Gå nu in och
lägg dig! Du måste sova litet, annars
blir du förbi i morgon.»
Sigrid återgäldar smekningen och
genmäler: »Din stackare, som fick ta på
dig de våta strumporna. Jag hade inte
hunnit ta bort dem. Du blir så illa
omskött. — Men vad kan du göra för
fåren i detta väder — och ensam?»
»Tänk inte på det, men gå nu in!
Jag blev ängslig, då jag vaknade och
inte såg dig. Jag trodde inte, att du
gick omkring ensam midt i natten.»
»Jag är inte rädd här hos den lilla»,
säger hustrun och lutar sig över barnet.
»Det är nu sista natten, som jag vakar
över henne. Så är den mödan över.»
De sista orden får hon knappt fram för
smärta.
Sigurdur går ut och låser upp
ytterdörren. Det är stark vind, och ett tätt
snöglopp blåser emot honom. Han
hutt-rar till, som om han finge en spann kallt
vatten över sig. Ett ögonblick tvekar
han, men så störtar han sig ut i oväd-
1 Stovan är avsedd för gårdens gäster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
