Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Genom de dödas port. Av Gudmundur Fridjónsson. Översättning från isländskan av Nanna Nordal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENOM DE DÖDAS PORT
655
Modern lägger det lilla liket till rätta
och ordnar svepningen. — »Se», säger
hon, »vad det kära lilla ansiktet är
vackert, de välsignade tärda dragen!» Hon
kysser barnet, och heta tårar falla ned
på svepningen. Sigurdur har hållit sig
tappert, sedan den lilla dog. Men nu
rinna tårarna ned för hans kinder. I
det han kysser hustrun, säger han: »Giv
du henne den här kyssen från mig! Mitt
skägg är så vasst. Den blir bättre, om
du framför den.» — Så skruvar han
fast locket och bemannar sig.
Nu börjar man sjunga
utgångspsalmen, och folket går ut ur kyrkan, en
och en. De, som komma ut först, äro
unga, oprövade män och flickor vid
deras ålder. Glada och frimodiga gå de
förbi. Sedan komma de äldre bönderna
och deras hüsfreyjur1. Männen hälsa
Sigurdur med handslag, och kvinnorna
kyssa Sigrid. Alla tala med dämpade
röster.
En bonde hälsar på Sigurdur
annorlunda än de andra. Det är Jon i
Backtorpet. Han räcker tyst handen, men
greppet är långt och innerligt Jön har
för ett halvt år sedan mist sin ende son
i en farsot, som en landstrykare förde
med sig från en avlägsen del av landet.
Men han har kvar tre döttrar.
Sist av alla kommer prästen ut ur
kyrkan. Han torkar svetten ur pannan
och ser trött ut. Han går fram till de
sörjande, hälsar och säger: »Ni kommer
sent, Sigurdur min!» — »Ja», svarar denne,
»jag — — vi — — kommer sent. Vi
har lång väg att fara och mycket att
ställa med hemma både ute och inne.»
Vid de sista orden ser han bort till
hustrun, som tillägger: »Vi kunde
omöjligt komma förr.»
»Och nu är jag oberedd, har inte
något tal i ordning», säger prästen och
1 Bondhustrun kallas hüsfreyja och
åtnjuter stor aktning.
torkar åter svetten ur pannan. »Jag visste
inte, att det skulle bli i dag och
beredde mig därför inte på det.» — »Nej,
jag kunde inte få något bud till eder»,
svarar Sigurdur. »Men det gör
ingenting. Jag bryr mig icke om något tal.
Hon där hann inte uppleva något, som
är värdt att tala om. Jag ber att få
psalmen1 sjungen. Det är tillräckligt.
Om våra känslor behöver icke talas.»
»Om ni vill», säger prästen, »så kan
jag läsa i handboken en
dödsbetraktelse.» — Sigurdur vill det.
Klockaren sluter sig till dem och blir
ombedd att sjunga psalmen. Och
medhjälparen2 frågar, om han skall ringa
samman igen. Så ringes det, och
folket strömmar åter in i kyrkan, särskilt
den äldre generationen.
Jön i Backtorpet tillbjuder Sigurdur
att bära kistan in i kyrkan. Och
Sigurdur önskar det. Kistan ställes ned
på ena sidan om altaret. Föräldrarna
och Jön sätta sig där bredvid.
Så sjunges först en kort psalm av
Valdemar3. Och prästen läser ett
kapitel i handboken. Sedan böljar man
sjunga Hallgrimurs psalm. Sigurdur blir
med en viljeansträngning herre över sina
känslor. Men Sigrid gömmer ansiktet
i näsduken. Hon har lyckats behärska
sig, tills dödspsalmen börjar. Då
griper sorgen henne med oemotståndlig
makt. Under hela kampen mot
sjukdomen har hon hållit sig tappert, har icke
haft tid till annat än oavlåtlig strid. Nu
lossas alla de vatten, som ha legat
fjättrade under denna strävsamma
vinter. Hon är lik en älv, som legat fru-
1 Vid isländska begravningar har i sekler
tillbaka samma psalm sjungits, en gripande
dödspsalm av den store isländske
psalmdiktaren Hallgrimur Pétursson, † år 1675.
2 Ungefär detsamma som kyrkvärd hos oss.
3 Valdemar Briem är Islands betydligaste
nu levande psalmdiktare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
