Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Genom de dödas port. Av Gudmundur Fridjónsson. Översättning från isländskan av Nanna Nordal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
656
GUDMUN DUR FRIDJÖNSSON
sen hela vintern i en brant flodbädd.
Så kommer plötsligt islossningen, och
älven bryter isen från fjäll till hav. Hon
skälver av sorg, och tårarna strömma.
— De sjungande tystna ett
ögonblick, då de komma till det ställe i
psalmen, där ämnet skiftar. Jon i
Backtorpet tager den lilla i sin famn och bär
henne över kyrkgolvet, ut genom
dörren och bort till graven. Där tar
Si-gurdur emot henne och trycker henne
mot sitt bröst, men Jon stiger ned i
graven och räcker händerna mot
Sigur-dur, som böjer sig ned och ger honom
barnet.
Nu är lilla Björg från Lid kommen
till sin farmor.
En stark bonde från trakten räcker
Jon handen och drager upp honom. Han
har sett, att Sigurdurs hand skälver.
Och prästen går till jordhögen, tar
mull på skoveln och kastar tre gånger
på kistan, under det han uttalar orden,
som alla känna.
Människohopen står rundt omkring,
och alla röra sig mot graven för att se
ned i den, då kistan kommit dit. Två
män taga spadar och skotta mullen på
sin plats. Så går folket därifrån.
Somliga försvinna, men många stanna kvar
i närheten.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _i
Nu är all den uppkastade mullen
kommen på sin plats. Grävarna sluta
med skottningen, ställa upp spadarna
mot kyrkväggen, torka svetten av sig
och gå därifrån.
Men makarna från Lid knäböja vid
graven och göra sin bön. Sigrid gör
korstecknet över dotterns bröst, under
det Sigurdur halvhögt säger: »Sov i
Guds frid, älskade barn!»
Fadern reser sig och ser sig omkring.
Nästan allt kyrkfolket är försvunnet.
Solen står rakt i väster. Den har gjort
ett godt dagsarbete vid denna tid: smält
snön, som kom under natten, och lyst
vida omkring. Den har besökt varenda
tuva i landet och med sin stråle värmt
varje åtkomlig tuvkant. Dock har
det varit samma stråle överallt. Och
solen har väckt förhoppningar i
utva-kade och av trötthet uppgivna
människors bröst.
»Nu är det på tiden, att vi rida hem
till våra pojkar, som äro hos fåren»,
säger Sigurdur, tager sin förgråtna hustrus
hand och går med henne samma väg,
som de kommo in på kyrkogården —
ut genom de dödas port.
1 Med översättarinnans samtycke är här
en tendentiös episod utesluten, varigenom
berättelsen vunnit i enkelhet och koncentration.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
