Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gunnar Wennerberg. Några reflexioner med anledning av den nyutkomna Wennerbergslitteraturen. Av Gottfrid Kallstenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
658
GOTTFRID KALLSTENIUS
na utföras och anammas med det rätta
sinnelaget. Det kan tyckas överflödigt att
påpeka, att det är en förolämpning mot
Wennerbergs minne att när man sjunger
gluntar bara sjunga en vers eller också
beskära dem på en del kraftuttryck, men det
är icke överflödigt. För det första är det
ganska få eljest drägliga gluntsångare som
äro någonting annat än sångare, och för
genomsnittssångaren spelar texten alltjämt
en synnerligen underordnad roll; därav och
av vanlig minneslättja — delvis väl även
av ett slags pryderi — kommer det sig,
att man trots de otaliga tillfällen, då man
måst höra gluntar sjungas eller måst
deltaga i sådan sång, verkligen så sällan fått
njuta en gluntdikt i sin helhet. För
det andra finns det helt naturligt personer,
som stöta sig på de svordomar och andra
fula ord, som Gluntarna här och där
innehålla. Härom är naturligtvis intet som
helst ondt att att säga. Men under sådana
omständigheter skall man låta bli att
sjunga gluntar och inte som en präst av mina
bekanta i »Vid brasan i Magisterns
kammare» stöpa om orden till
usla kallprat, löst som sanden,
bort till dina granna salar!
För att få den rätta behållningen av
Gluntarna behöver man visst inte vara
student, än mindre ung student. Men
vad som är oundgängligen nödvändigt är
någon grad av medfödd inre
samstämmighet med diktaren och hans verk. Och
därvid skadar det inte att lägga märke
till att de i Gluntarna skildrade typerna
ingalunda äro några förfallna individer
utan tvärtom unga män av hög klassisk
bildning och själsadel —- att de inte äro
några mammas gossår är lättare att
upptäcka utan särskild fingervisning. Det av
v. Willebrand påtalade totalt vilseledande
utförandet-av »Minns du i fjol» och
»Magisterns misslyckade serenad» ha vi tyvärr
lite var måst allt emellanåt bevittna.
Konserttribunen tillhöra Gluntarna
deciderat icke. Det är ju förlåtligt, att folk,
som haft behov av mynt, sökt utnyttja
verkets enastående popularitet för att
förskaffa sig klingande valuta. Men
profanation är det. Gluntarna höra till
sällskapslivet och särskilt dess förtroligare former.
Men vad skall man då säga om den
»dramatisering» av Gluntarna och Wennerbergs
trior — dramatisering av dramatiska
diktverk! — som på sistone ägt rum och som
lär ha blivit en succespjäs på Skansens
friluftsteater? Man saknar ord för sin
förtrytelse över att svenska diktverk inte i
fred få vara, vad de äro: att Gösta
Berlings saga och Gluntarna skola framställas
på scenen i »bearbetning» och att
»Tösen från Stormyrtorpet» skall bli
biografdrama — och allt endast för den sköna
penningens skull. Nu återstår oss endast att
även fa se Gluntarna filmade. Var inte för
säker, att musiken är ett tillräckligt skydd:
den kan hasplas på piano eller orkestrion,
medan duken visar bilderna, på så sätt
skapande ett sammanhang mellan synbild
och hörselbild, som eljest endast sällan är
till finnandes på biografföreställningarna.
Det bör bli en »enastående sensationell
succesfilm med storartade scenerier från
1840-talets Uppsala, dräkter från Nordiska
Museet och herrar X. och Y. i
huvudrollerna.» Är det förmätet att hoppas, att
åtminstone Wennerbergs barn må slippa
uppleva denna den goda smakens, den
litterära anständighetens totala bankrutt ^
Gluntarna är emellertid som bekant
icke endast ett diktverk utan även ett
musikverk. Det är rektor Almquists förtjänst
att ha påvisat, att jämväl musiken till
Gluntarna är vida mer framstående, än
kritiken vid deras första framträdande ville
erkänna. Särskilt har Almquist lyckligt
gendrivit anklagelserna för dilettantism —
av vilka nu inte återstår mer än att
tonsättaren tydligen var en klen pianist —
och i stället visat, att hvad som
karakteriserar gluntmusiken är en hög grad
av originalitet, som vid verkets första
framträdande rent av innebar nästan stötande
djärva nyheter, och dessutom en briljant
förmåga att utnyttja mansröstens resurser,
väl bekant även från Wennerbergs trior och
studentkörer. Utöver de av Almquist med
rätta anförda (början till »Gluntens moster»
och tredje reprisen av »O Gud, som
styrer») kan man ur Gluntarna anföra t. ex.
början av »Dagen därpå» (alldeles särskilt:
»hör, hur jag låter!») och »Anklagelsen»
(hela sången) och ur triorna t. ex. »hade
jag ’en här ändå, jag skulle klappa
talgen», ett praktställe för en riktigt saftig
andra bas, eller »tänk, om du gjorde det!»
Det är dock att märka, att det inte var
några dussinröster Wennerberg skrev för,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
