Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gunnar Wennerberg. Några reflexioner med anledning av den nyutkomna Wennerbergslitteraturen. Av Gottfrid Kallstenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR WENNERBERG
659
och att man bör ha även rent vokala
resurser, om man med godt samvete skall
sjunga gluntar eller Wennerbergstrior.
Till friherrinnan Taube måste varje
gluntvän stanna i den största tacksamhet
utom för den synnerligen rika
dokumentsamling till belysande av Wennerbergs liv
och personlighet under alla dess skeden
som hennes arbete utgör, alldeles speciellt
för dess bestämda och oåterkalleliga
gendrivande av det en tid allmänt gängse
skvallret, att Wennerberg, särskilt under
påverkan av sin hustru, skulle ha förfallit
till bigotteri och känt ruelse över det
»ungdomliga lättsinne», som tagit sig
uttryck särskilt i Gluntarna. Det är
förunderligt, hur lätt sådant illvilligt skvaller
slår rot, blomstrar och sätter frukt. Efter
friherrinnan Taubes bok bör dock detta
ogräs vara vederbörligen avlivat. Därtill
kräves icke det formliga intyg, som
Wennerberg en gång på en indignerad väns
begäran skrev och som finns återgivet i
andra delen av »Bref och minnen» s. 213.
Man behöver endast läsa det i samma del
s. 296 f. intagna bjudningsbrevet till F.
W. Scholander, vilket tillkommit just vid
den tid, som utbasunerats som
Wennerbergs värsta läseritid. Sanningen är, som
av »Bref och minnen» tydligt framgår, att
Wennerberg var en religiös person under
hela sitt liv, även under gluntperioden,
att denna religiositet visserligen vid olika
tillfällen var olika starkt markerad, men
att den aldrig förkvävde hans friska
livsglädje och hans manliga, stolta,
understundom rent av morska självständighet.
Vad Wennerbergs studentkörer beträffar,
kan jag varken dela Almquists stora
beundran för hans »Trummarsch» (ord av
Nybom) eller v. Willebrands missaktning
för »Hör oss, Svea». Rent musikaliskt
synes mig sistnämnda sång i visst
avseende innebära en höjdpunkt av
Wennerbergs alstring. Det är sant, att dess fyra
avdelningar äro i högsta grad heterogena,
men icke för ty lämna de enligt min
mening ett verkligt och beståndande
helhetsintryck. Att det icke kan vara enbart
patriotiska stämningar som förskaffat
sången dess plats i svenskarnas hjärtan, visar
den omständigheten, att de franska
prisdomarna, då sången för femtio år sedan
sjöngs i Paris, fullkomligt tappade besin-
ningen. Mig personligen har den sången
blivit kär som knappast någon annan.
Den förskaffade mig nämligen det tidigaste
riktigt starka musikintryck i mitt liv, ett
sådant där intryck av att man fryser och
samtidigt är på väg att svimma av lycka.
Jag var väl då ungefär 10 år, och jag
hörde sången sjungas av min far och några
hans sångarvänner, en dubbel eller på sin
höjd tredubbel kvartett, delvis säkerligen
ganska medelmåttiga sångare. Vad som
då så grep mig kunde knappast vara
sångens fosterländska innebörd, den var
jag för liten att förstå, knappast heller
dess överlägsna utnyttjande av
röstresurserna, därtill var nog kören för liten och
skral, utan det var nog sången själv.
Något liknande har jag erfarit av samma
sång vid några senare tillfällen, då den
för mig avslöjade någon ny sida, t. ex.
1897 i Stockholm, då den första
gången sjöngs av en jättekor, och under en
sångarfärd 1902, då jag i densamma
företog en temporubbning, som kritiken sedan
obarmhärtigt utdömde, men som då
gjorde sången som ny för mig och åter
förskaffade mig min barndoms sensation. At
den nu dessutom är för mig oupplösligt
förbunden med minnet av avskedet från
Wennerbergs kista efter hans jordfästning,
gör den mig blott så mycket dyrbarare,
men det är ju ingen musikalisk egenskap.
Villigt skall erkännas, att första
reprisen i »Hör oss Svea» är den bästa. Men
så är det nog med flera av Wennerbergs
berömda körer; så är det väl givet med
både »Stå stark» och »O Gud, som
styrer», vilkas första repriser väl jämte den i
»Hör oss, Svea» söka sin like i
kvartettlitteraturen. Den berömda tredje reprisen
i »O Gud, som styrer», tycks mig vara
allt för instrumentalt hållen i
ackompanjemanget för att vara fullt konstnärlig.
Jämnast i fråga om de olika reprisernas
värde är i mitt tycke »Säg oss ditt namn»,
en sång som jag personligen sätter mycket
högt, fast jag vet att jag är tämligen
ensam om den värdesättningen.
All Wennerbergs musik är utmärkt
praktiskt skriven. Men davidspsalmerna
äro — om med rätt eller orätt, vill jag
lämna osagt — alltemellanåt beskyllda för
en viss salongselegans, och detsamma
gäller både hans Stabat mater och de båda
oratorierna. Den melodiska uppfinningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
