Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gunnar Wennerberg. Några reflexioner med anledning av den nyutkomna Wennerbergslitteraturen. Av Gottfrid Kallstenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66o
GOTTFRID KALLSTENIUS
bjuder där icke, som i Gluntarna, på
några uppskakande och överraskande nyheter.
Det är den gammalitalienska cantilenan
och de händelska körerna som stått upp,
ehuru visserligen icke i urbildernas hela
friskhet. Men dilettantism kan icke den
rättvisligen beskyllas för, som, vid sidan
av bokliga studier och en i många
riktningar utomordentligt betydelsefull
ämbetsmannagärning, pà egen hand studerat sig
till det herravälde över formen, som de
större verkens fugerade satser och
instrumenteringskonst utvisa. De små
uttalanden i musikaliska frågor, vilka som utdrag
ur brev till Wennerbergs brorsdotter finnas
citerade i »Bref och minnen» III s. 278
tyda också på allt annat än
dilettantism. T. ex. om nutidens fugor:
»Merendels nöja sig våra nutida kompositörer
med C7i genomföring och ramla sedan på
med fria mellanspel och ett par
imitationer . . . Jag tror det tog slut med
förmågan att skrifva en saftig fuga när
Hän-del och Bach dogo. Sällan får man se
moderna sådana som ej skramla som
ben-rangel.» Eller följande: »Man skall aldrig
tro, att inspirationen kommer genom att
ha ledigt. Den kommer alltid säkrast
under annat arbete än det man tänkt sig.
Så har det händt mig och mången annan,
har jag märkt. . . . Jag är öfverlupen af
unga kompositörer, som vilja höra mitt
omdöme. De böra vända sig till andra,
som kunna mera och tycka mindre än jag.
Jag har aldrig fått lära af någon annan
än mig själf, det lilla jag vet; men jag
har aldrig heller låtit binda mig af annat
tycke än mitt eget» — Wennerbergsord,
som man är glad åt att ha läst.
Huvudparten av rektor Almquists
ytterst intressanta Wennerbergsbok är
egentligen ägnad åt skildring av annat än
Wennerberg själv. Det är skolfrågor och
skolpolitik som där dominera, och
Wennerbergs personlighet träder en där kanske
mindre till mötes än en del andra
personer, som samtidigt med honom spelat en
roll inom vårt undervisningsväsen. Men
man får också därigenom en klarare bild,
än man eljest haft, av vad Wennerberg
verkligen betydt för våra läroverks
utveckling till deras nuvarande gestaltning och
överhuvudtaget för undervisningsväsendet i
vårt land — åtminstone har jag först
genom Almquists skildring fått upp ögonen
härför, och för att jag fått det är jag
honom hjärtligen tacksam. Jag kände
Wennerberg egentligen blott som den firade
studentskalden och tonsättaren och som
den av lärjungarna halvt avgudade
skaralektorn, som »genom kungavänskap» lyfts
upp ända till en plats vid konungens
rådsbord; nu fick jag lära känna honom som
den mer än de flesta framsynte,
initiativkraftige och självständige skolreformatorn, som
genom makten av sin personlighet och
glansen av sin vältalighet brot även det
starkaste motstånd mot de idéer han
förfäktade: en härlig bekantskap att göra.
Friherrinnan Taube har för sitt
memoarverk satt som uppgift att med
Wennerbergs egna ord skildra honom som
människa hela livet igenom. Och det må
oförbehållsamt erkännas, att man, när man
lägger boken ifrån sig, känner sig ha gjort
bekantskap med en verklig man, en
riktigt ursvensk karlakarl. Det behövdes
sannerligen Wennerbergs hela fäderneärvda
fond av sundt bondförstånd för att inte
tappa huvudet vid den yra förtjusning, som
mötte honom på hans »eriksgata» efter
Gluntarnas offentliggörande, och det
krävdes nog också hela hans flammande
rättskänsla för att trots de starkaste
påtryckningar både från ovan och nedan utan ett
ögonblicks tvekan lämna halvgjort arbete
under sin andra ecklesiastikministertid hellre
än att kontrasignera en utnämning, som han
ansåg orättfärdig. En sådan man är det,
som Luther säger, »eine Wollust zusehen»,
även om han understundom skulle visa
något skrovliga sidor av sitt själsliv. Och
det är rektor Almquist och framför allt
hans egen dotter som den svenska
allmänheten har att tacka för att den nu
till hundraårsminnet fått på allvar göra
den bekantskapen.
I sammanhang med ovanstående hänvisas till följande uppsatser i Ord och Bild: Gunnar
Wennerberg, ungdomens tonsättare och skald, av C. K. Nyblom, 1900, sid. 1, samt Gunnar Wennerberg, Otto
Beronius och Eugene v. Stedingk, av L. Alfr. Hodin, 1901, sid. 641.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
