Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Bröderna. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR MASCOLL SILFVERSTOLPE
Men högt över hopen, som svällde
kring kämparnas bruna falang,
ljöd sången om gudarnes välde
i strofer, vars like ej klang.
Kring cellan en meterhög strimma
bar tågande männer och gossar
på väg till det heligas lund
I gaveln där syntes han glimma
den store, som stöder och krossar,
och hela hans härliga rund.
Och Kreteus stod gömd, och betagen
han hörde på rösternas brus
och såg hur de hårdnade dragen
belystes av synernas ljus.
Men så blev han funnen och fången
och fördes omkring kolonnaden
på bädden av armarnes stål:
»Hell Kreteus, som skänkte oss sången!
Hell Kreteus, som skänkte åt staden
ett tempel för segrarnes mål!»
IV
De möttes vid muren mot söder,
som lyste i höstsolens brand.
De möttes som vänner och bröder
och räckte varandra sin hand.
Och Aison bar spår efter vinden
i bergen och slätternas hetta,
och blicken var mättad med glöd,
då Kreteus var kritvit om kinden,
och ögonen kunde berätta
om tvivel och ångest och nöd.
Och Aison såg ut över jorden,
hans blick över murarne sprang.
Han talte med tyngd över orden,
och rösten bar styrka och klang:
»Mitt rykte skall sanden förkväva,
och vinden skall släcka min ära
och bragdernas flammande sken.
Men du skall evärdligen leva
så länge som murarna bära
din härliga lovsång i sten!»
Och Kreteus såg solskenets floder
bespola det verk, som han rest.
Han såg på sin kraftfulle broder
och svarade, lågmält och hest:
»Och skall man evärdligen lova,
och skall man evärdligen smycka
mitt minne med kransar och ord,
jag fick ej min konst som en gåva,
jag köpte den dyrt med min lycka
härnere på fröjdernas jord.
Jag går som en främling på jorden.
Likt syner drar allting förbi.
Jag går bland de dignande borden
och kan icke njuta som I.
Då pulsarna brusa och spela,
jag kan icke pressa minuten
som druvan på hela dess saft.
Min fröjd skall med andra jag dela,
min glädje av andra bli njuten
och skänka åt andra sin kraft.
Du står där med lemmar, som svälla,
lycksalig och sund, och du hör,
du hör som en porlande källa
ditt blod genom ådrornas rör.
Jag gåve mitt redskaps förmåga
och allting av hammaren drivet
och allting, som mejseln har grävt,
jag gåve min skapande låga,
om jag blott finge leva livet,
som du och de andra ha levt!
O lycka, att leva som dessa
och träda förmäten och stark
med sol och med storm kring min hjässa
på farans och fröjdernas mark.
Att sjungande trotsig få följa
den slingrande vägen till graven
vid pilarnes eggande sus,
att bli till en svallande bölja,
som spårlös förrinner i haven
men glittrar i rymdernas ljus!»
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
