Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Helig eld. Av Nikolaj Rörich. Översättning från ryskan efter författarens manuskript av Grigorij Aleksandrov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIKOLAJ RÖRICH
omdömen om det förflutna, utan genom
det förflutna självt. Genom det förflutna,
som hävdateckningen framkallar. Vi äro
erkännsamma, inte för omdömen, utan
för framställningar av det, som verkligen
varit.
Alla omdömen äro ytterst
föränderliga. Betänk bara, huru många gånger
under ett århundrade mänsklighetens
åsikter växla. Med ett leende rycker en
generation på axlarna åt de åsikter en
föregående generation hyllat. De synas
redan underliga och omöjliga att antaga.
Jämför konstens historia under olika
tidsskiften. Jämför en och samma persons
skrifter, även om endast något årtionde
ligger dem emellan. Därpå finnas
oräkneliga exempel. Men intet av detta är
klandervärdt, det endast bekräftar den
eviga sanningen om svårigheten av den
väg, som mänskligheten har att
tillryggalägga på sin vandring uppåt.
Huru tacksamma äro vi däremot
inte för varje verklig upplysning om det
förflutna! Dessa upplysningar äro den
ljusa kunskapens uppriktiga vänner och
medhjälpare.
Vi vilja inte här dryfta förhållandet
mellan nutidsmänniskans olika
kunskaper. Det måste behandlas särskilt. Det
gäller att draga fram slående vittnesbörd
från de mest skilda håll. Låtom oss
bara uppriktigt erkänna, huru litet vi i
själva verket veta. Huru stark är inte
hos oss alla — det måste vi antaga —
önskan att lära och med hjälp av
varje ny kunskap komma åtminstone ett
stycke uppåt! Och att ännu en gång
få blicka ned i djupet av det okända.
Till och med de inskränktaste erkänna
lyckligtvis ibland sin okunnighet, trots
all uppblåst självöverskattning, och
bliva varse sin mörka väg. Vi veta så
litet, att för många av oss det blivit en
vana att vidlyftigt orda om det, varom
vi absolut intet veta. Särskilt nu göra
vi detta. Till och med allvarliga,
tänkande människor samtala eller tvista
länge om sådant, som endast finnes i
deras inbillning och som överhuvud
aldrig existerat. Naturligtvis är
okunnigheten nu densamma som alltid. Varken
större eller mindre. Men den har ryckt
oss inpå livet. Den känns nu på annat
sätt. Nu då mänskligheten har
splittrats, befaller den urgamla okunnigheten.
Och härskar. Och giver föreskrifter om
hur det bör vara. Och människorna ha
blivit fullärda!
Men fastän de flesta sanningar äro
relativa finnas dock sådana, som alltid
kvarstå oföränderliga. Så veta vi, att
konstens betydelse är omätligt stor. Vi
veta, att intet kan så höja och rena
mänskligheten som konsten. Dylika
urgamla sanningar måste vi på nytt
framhäva. Ja, vi måste ropa ut dem. Det
finnes ännu bland oss så många döva
och besatta. Vi måste inpränta, att
konsten stärker människoanden. Vi få
ej glömma, att vid folkets uppfostran
konsten alltid visar sig som den starkaste
drivkraften. Folkets uppfostran! Allt
kulturellt arbete är ju förenat med ofta
oövervinneliga svårigheter, och detta
särskilt nu, då mänskligheten måste
besegra mörkret för att på nytt stiga uppåt
och uppslå en ny etapp på sin väg.
Och om efter många släktled den tid
kommer, då lamm och lejon beta
bredvid varandra, och om slutligen någon
gång mänskligheten hunnit så långt, att
alla förnimma inom sig en och samme
Gud, då är det just konsten, denna
hjärtats eld, som skall lägga den bästa och
och säkraste grunden för en sådan
utveckling.
Folkets uppfostran! Konsten måste
föras ut bland folket. Konsten får inte
vara endast för de få, den måste vara för
alla. Men bedrag inte folket! Giv det inte
vrångbilder! Giv det den verkliga konsten
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
