Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Helig eld. Av Nikolaj Rörich. Översättning från ryskan efter författarens manuskript av Grigorij Aleksandrov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIKOLAJ RÖRICH
endast en väg till återförening: den som
utstakats av det seende ögat. Med den
kraftigaste vädjan till det bästa inom oss
själva måste vi söka kalla fram det
seende ögat. Det skapande ögat, Ögat,
som inte förövar något väld. Ögat, som
finner plats för allt i det oändligt rika
jordelivet.
Och alla goda krafter måste uppbådas,
då förvildningen kommer över
mänskligheten som en följd av allt hatande.
Förvildningen kommer ju oförmärkt, som
en tjuv om natten, vid eldens sken, vid
vapnens glimmande. Märk: förvildningen.
Snart skall mänskligheten rysande
komma till insikt om, hur den förråats
under de sista åren. Med förskräckelse
skola vi minnas, hur lugnt vi tänkte och
talade om mord, våld och rov. — Vi
skola inse att vi härigenom gjorde oss
till medbrottslingar i alla dessa fasor.
Och huru skola icke de komma att
känna det, de ännu levande av dem, som
började mördandet! — Om stora riken
spårlöst bortsopats, om »ointagliga»
fästningar grusats och förvandlats till stoft,
hur är det då med vår kultur? Har den
kunnat räddas frän förstörelse och förfall ?
Förslöade och förvildade människor
ströva omkring. Med förvildade
människor menas naturligtvis inte sådana, som
bära svans och ludet skinn. Den
förvildade människan uppträder ofta i
de bästa kläderna. Hon använder
gärna utländska och konstiga ord. Vi tro,
att hon är bättre och klokare än alla
andra, och att hon vet mer än de.
Huru många ogärningar är inte den
förvildade människan skyldig till! Huru
mycket ohjälpligt ondt gör hon sig inte
skyldig till genom sin självöverskattning!
Allt levande kräver outtröttligt arbete.
Alla skapare utfylla sina lediga stunder
med ihärdiga övningar. Att
upprätthålla den bästa kulturen, att stiga uppåt
går endast genom oavlåtlig övning och
ständigt arbete, över vilket kunskapens
eld lyser. Lyser i tysthet, oberoende av
•oss, för oss. Svårt är uppstigandet,
Oandligt lätt den omärkliga
förvildningen. Till slut återstår endast den
mänskliga formen, gestalten.
Dem, som brösta sig över denna,
kan man svara på samma sätt, som
hinduerna gjorde på en kongress, då
man sökte bevisa för dem kristendomens
företräden. De sade: Er religion är nog
mycket bra, men vi ha tittat litet
närmare på er, och ni hålla inte måttet
inför er religions krav. Oändligt litet
motsvaras den nutida »kulturmänniskans»
yttre uppträdande av hennes verkliga
kultur. Vi veta hur lätt det är att
komma i tvist och tillfoga skada. Må vi
inte genom våra dagliga handlingar
påskynda vår kulturs död. Om ni
bara visste! Om ni bara kunde se, hur
illa det stär till med den verkliga
kulturen! Hjälpa densamma kan framför allt
konsten, inte några tendensriktningar,
inte några lärosatser, utan den skapande
skönheten, den skinande konsten i alla
dess otaliga former.
Må vi komma ihåg, huru liten roll
konsten spelar t o. m. i de bästa, i de
mest bildade människors liv. Att
förneka detta vore orimligt. Och huru
mänga enkla människor reda sig inte
utan varje form av den verkliga konsten.
Detta är ingen överdrift, inte någon
avsiktlig svartmålning, det är helt enkelt
ett faktum. Och om för landtbefolkningen
den oskärade naturen ersätter konsten,
så är det annat med stads- och
arbetarebefolkningen, som, andligt förkrympt
bland stenöknens husmassor, helt och
hållet får umbära den sanna konstens
välsignelser. Härav kommer allt fåvitskt
prat och alla förvridna omdömen.
Har-av kommer livets orenlighet och smuts,
som inte kan döljas. Som inte kan
målas över.
4 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
