Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Flora och Bellona. Karlfeldts nya dikter. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLORA OCH BELLONA
ket av hans rotfasta, grundoriginella
personlighet han frambär i sängen. Om en
del av sångerna ligga något tillbaka i
tiden — diktade och publicerade vid spridda
högtidstillfällen, en grupp av dem också
utgivna i Föreningens för bokhandtverk
årsskrift av 1916 — är flertalet dock nya
för den föreliggande volymen. En
avsevärd grupp av dem röjer genom sin
anknytning till de sista årens händelser och
förhållanden ett sent ursprung. Av det
icke minsta intresset i samlingen äro de
dikter, i vilka skalden tagit ställning till
den blodiga tiden och upptagit rösten av
den gnyende Bellona, som med sina vilda
skaror trampar Floras blomstersängar. Väl
har Karlfeldts sångmö sin boning i hjärtats
och naturens värld, men hon dväljes icke
där i dåsig vila utan hon skådar också
utåt med viljans mod i drömmens blick,
och slår, om det gäller, en revelj för sina
trogna. Så hör diktsamlingen i hop med
tiden och ger oss skaldens tungt vägande
ord i några av dess allvarsfrågor.
Sällan har den patetiska strängen i
Karlfeldts lyra ljudit mäktigare än i Flora
och Bellona. Få av våra stora skalder ha
träffat hymntonen och låtit den sjunga i
ett så bredt largo. Det är naturens hela
orgelverk som spelar upp i många av hans
tidigare och senare högsånger. Aven i
Flora och Bellona höras några praktfulla
ödemarkshymner och stormsånger, som i
välvda strofer och bågade rytmer bära
hela vindfånget av Nordanskogens och
Nordanlynnets anda. Vilken kraftig
naturmålning i denna strof:
Nu sitta fjällens tystnadsdigra troll
och sjunga mässa mellan skilda toppar,
och molnen störta fram som svarta kroppar
och sopa marken med sin mantelfåll.
Och ur stormen, som låter höra alla höstars
suckar, stiger en väldig vision:
Nu vill jag gråta, som jag aldrig grät,
all andaktsmättad sorg från unga tider,
ty lidelsernas mörka konung rider
förbi min dörr i naket majestät.
I Mikael förenar sig samma patetiska
anslag med ett mera elegiskt tonfall, som
omsusar höstens sista violer. Vilken
annan än Karlfeldt kunde ha diktat denna
storslagna strof:
De svarta molnen sjunga
en sång på Mikaels dag,
och svepa rymden i tunga
och dånande vingeslag.
Som gamar av öknen vi hasta
i. härjningens röda spår,
tills vintersvanarna kasta
sitt dun över lundarnas snår.
Så soliga visor naturen än ingivit
Karlfeldt, den i rytmen och i vissa
psalmodiska tongångar målade högtidsstämningen
förmäler sig vanligen med hans skäraste
lyrik. Det är exempelvis fallet med den
härliga dikten Roslagen, där skalden med
så ren och rik verkan inknutit historiska
associationer i naturskildringen.
Alfågelstoner, ejdergamman
smälta med askarnas körsång samman.
Ingen vårpark susar legender,
krönikeknittel som edra stränder,
Rydboholm och Penningby.
Och t. o. m. när Zephyr sjunger sin
serenad till Ölands solvända, lägger han in
den tjusande Karlfeldtska sollenniteten i sin
sång. Vill man se hur idyll och patos
förena sig i hans diktning, läse man den
hänförande hymnen till Linné, Blommornas
kärlek. Det är Linnés egen ande som med
sitt blida svärmeri lever i stroferna.
Överhuvud är Karlfeldt som ingen i stånd till
en kärleksfull och finkänslig inlevelse i
andra skalders diktvärld — man minns
t. ex. den mästerliga bild han ger av
Hedvig Charlotta Nordenflycht i Flora och
Pomona. T Ölandslegend följer han
Stagnelius på hans drömväg genom hans
hemtrakts natur, varvid denne skalds egen
genius inger honom orden.
»Min röst var hörd i visan och i
psalmen» sjunger Fridolin. Ingen har heller
som han funnit samklangen mellan bägge.
Det är sant, att det är till naturglädjens
och levnadskraftens Hosianna som hans
harpa är ursprungligen stämd, men i mörka
tider, då blodet flyter och ångesten kvider
på jorden, kan han också låta
förskräckelsens eld och vredens och harmens
profetiska åska ljunga i stroferna. För
Bellonas triumfvagn stiger offersången av
krigets hela rykande förödelse i den ironiskt
underdåniga och likväl med sina
hexametrar majestätiskt resta hymnen till den
blodiga gudinnan. Krigstidens dova fasa
har fått ett gripande uttryck i Svart jul.
Kraftigast är emellertid En pesthymn, vari
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
