Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Flora och Bellona. Karlfeldts nya dikter. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF RABENIUS
skalden med en mörk tuba blåser till
uppbåd mot andens bestie och pöbel, som
tiden släppt lös. Sällan har indignationen
satt sådana viggar i en siares hand.
Känn nu din bot! De nalkas, de besatta,
ur vilkas munnar hesa gastar skratta,
vars betar rota dina grödors stubb.
Ty nu är anden flydd i svinahjorden,
och nu skall Ammons folk besitta jorden
och Mammon drivas ut med Belsebub.
I den sköna sången till Röda korset är
det tron på fridens och kärlekens
evangelium som skalden uttalar som sin djupaste
livsövertygelse:
Tätt i tumultets hälar skall det följa
förkunnande: »En gång din stolta bölja
skall sätta sig, du hatets heta flod,
ty djupare gå kärlekskällans flöden,
och livet segrar evigt över döden.
Bereden palmerna, palmsöndag stundar,
fridsfursten nalkas genom jordens lundar,
och marken grönskar åter i hans spår,
och alla klockor kriget sparat ringa
till mänsklighetens nya påsk och vår.»
Vem vet ej, att Karlfeldt, även om han
både utom sig i världen och inom eget
bröst, sport brytningen mellan ondt och
godt, likväl tryggt förlitar sig på livets
helande krafter, vid vars osynliga bygge
han själv är en mästare? Han är av
bondestam, och hans väsen är knutet av dess
tåga, som är ett med tilliten till naturens
välsignelse och jordens skaparande. Man
tycker sig höra bottenklangen i Karlfeldts
eget i den drapa — ett av samlingens
största mästerstycken — han sjunger över
en död landtman. Hur de klockor, i vilka
skalden här ringer, sammansmälta sin ton
med kvällsfriden, som härskar över
betesmarker och ängar 1 Och människolivet,
såsom det växer mellan mull och ljus, ter sig
självt såsom ett spirande och vissnande korn
på Gud Faders åker. Att dikten alltigenom
har den Karlfeldtska diktens hela saftiga
konkretion behöver naturligen icke
särskildt päpekas. Och med vilken
stämningsrik åskådlighet är icke sambandet mellan
folksjälen och naturmiljön knutet! Ljuvlig
blir bondepatriarkens vila i jorden.
Är kvällen ej skön
för markens dagsirötte son?
Som asplundens bön
förgår i en stormnatts dån,
som bjuggstrået domnar
med glädje vid skördarens fot,
som örten om hösten välkomnar
sin vila i lök och rot.
Det är en idyll i hymnisk tonart skalden
med detta sköna kväde diktat.
Det lyriska patos, varav Karlfeldt som
fa är mäktig, lättar som bekant ofta i hans
diktning till humor, som dock bibehåller
sitt samband därmed. Den Karlfeldtska
humorn har nu en must, en kärna och en
värme, som är germansk, för att icke
säga svensk, till sitt ursprung. Vare sig
den framträder under formen av
gravitetisk burlesk, skalkaktig självironi eller
spotskt jublande livsbejakelse visar den
den stora humorns kännetecken:
lustöverskottet i tillvarons kamp, ljusflödet genom
skuggorna, själens prövade glädje,
människokärlekens löje. Vredeshymnerna upplösa
sig i några av samlingens stycken i en
spelande frisk komik. I dikter som
Demagogisk söndag, Till en jordförvärvare, Till
en proletär och Till en diakon låter
skalden sin märgfulla satir drabba en del
moderna samhällstyper. Hur folktalarnas
pratkvarn mai återgives exempelvis dråpligt
i Demagogisk söndag. Sedan skalden hört
allt skriket på folkmötet utbrister han:
Gud nåde er, arma Dalar
för all den visdom här skvalar.
I Marsvind heter ett av samlingens
praktstycken. Olika folktyper träda fram och
deklarera drastiskt sina åsikter och
sympatier i världskriget. Sedan Laxander gjort
ett utfall mot den förbannade tiden och
beklagat ryska tsaren, tar Fridolin,
naturens och den landtliga idyllens vän, till orda,
och därmed gör hela dikten ett glimmande
tvärkast.
Men leende spejade Fridolin
mellan lackviol och balsamin:
»Vad bry vi oss om tsaren?
Se staren, se staren!»
Krylbom, vår gamle vän från Fridolins
visor, besjunges i dikten Härolden, som
inlägger den gode enstöringens kärlekskranka
svärmeri i färgslingor av kostlig bondrokoko.
Skalden visar här sin virtuosa konst i
versbyggnad och rimflätning. I de redan
allmänt bekanta Svarta Rudolf och
Sjömansvisa höjer skalden positiv- och
dragspelslåten till en konstnärligt förädlad stil. På
det älskvärdaste sätt gycklar skalden med
sig själv och Svenska Akademien i dikten
Till en sekreterare. Fridolin erinrar sig
sin befattning som kyrkovärd i Dalarna.
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
