Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl Warburg som litteraturhistoriker. Några minnesord. Av Martin Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL WARBURG SOM LITTERATURHISTORIKER
Naturligtvis fanns en risk för att
enhetligheten skulle gå förlorad, då allt
detta stoff skulle sammanträngas inom
en handboks ram. I förordet till sin
kortfattade, först i slutet av föregående
år fullbordade »Huvuddragen av
Sveriges litteratur» framhålla Schück och
Warburg med erkännande av olika
metoder inom litteraturhistorien, att de i
detta verk »sökt fasthålla
litteraturhistoriens karaktär av att vara folkets
historia, för så vidt denna speglar sig i
litteraturen.» Detta Taineska program
har väl sällan genomförts på ett så
suveränt sätt, som i den av Schück
författade första delen av Svensk
Illustrerad Litteraturhistoria. Vi få vara
med om den svenska folksjälens genesis.
Vi se den så småningom markera sin
särskillnad från de övriga skandinaviska
folkens lynne. Och denna
grundsynpunkt vidhålles sedermera alltjämt utan
att läsaren känner sig besvärad av
någon schematisk konstruktion. De
religiösa personligheterna, de stora
författarna och vetenskapsmännen, alla
framträda de som exponenter för
folklynnet, speglande detta i dess olika
skiftningar och på dess olika
utvecklingsstadier.
Det är väl fråga om det
överhuvudtaget varit möjligt att genomföra denna
grundtanke ända till våra dagar. Ju mer
människorna antaga vår tids snitt,
desto mer framträda för oss deras
individuella skiljaktigheter. Ju mer
kulturförbindelserna med utlandet tilltaga,
dess mer förlora personligheterna sina
mest iögonenfallande nationella särdrag.
Naturligtvis äro de fortfarande i mycket
exponenter för sitt folks lynne, men det
blir svårare för forskaren att få fram
detta drag utan att felteckna’ dem. Taine
hade i sin engelska litteraturhistoria själv
misslyckats redan då han kommit fram
till Shakspeare.
Delvis var det nog rädslan att
våldföra sig på den historiska sanningen
som kom Warburg att i praktiken
fullkomligt avstå från varje strävan till ett
striktare genomförande av denna
synpunkt. Men därtill kom otvivelaktigt,
att hans begåvning ej var av
konstruktiv art. Från början av sin forskning
van att ösa ur ett rikt material, hade han
endast i detaljfrågor kommit att röra
sig på hypotesernas mark. De stora
idésammanhangen kommo också i hans
verk att undanskymmas genom den
oöverskådliga dispositionen. Warburg höll
fast vid den från den politiska historien
övertagna epokindelningen och inom
denna vid grupperingen inom olika diktslag,
vilket medförde, att författarnas liv och
de olika sidorna av deras verksamhet
ofta måste behandlas i flera repriser och
på olika ställen i verket. Möjligheten
att uppvisa en fortlöpande
utvecklingsgång inom författarens egen produktion
och från den ene författaren till den
andre blev därigenom reducerad. Till
gengäld fick man en klarhet angående
samtidigheten och de inbördes betingelserna
mellan litterära händelser, som man
förut ej ägt.
De ovan berörda egenskaperna göra,
att Warburgs framställning i de av
honom utarbetade delarna av Svensk
Illustrerad Litteraturhistoria ej gör samma
intryck av enhetligt sluten komposition
som hans föregångares. Det gäller i
någon mån detsamma om hans stora
litteraturhistoria som om hans biografier,
att man helst studerar dess olika delar
som en kommentar till den ene eller den
andre författarens diktning. Begagnad
på detta sätt som vetenskapligt
uppslagsverk har den blivit till ovärderlig nytta
ej minst för senare forskare på de av
Warburg genomplöjda områdena.
Warburg hade den för en vetenskapsman
högst ovanliga egenskapen att ej betrak-
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
