Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
Vad kan det bero på, att också
immoraliteten slår av sig med tiden: Många
aktningsvärda mammor äro nu glada åt,
att deras döttrar läsa böcker, som voro
förbjudna för mammorna.
Den verkade på ett vis nästan sårande
tam, tom och beskedlig, denna pjäs, där
synden i regel sitter i toaletternas volanger,
plisséer och rosetter, och där det verkligen
stora brottet är en enlevering på ett par
minuter bland en elegant
kapplöpningspublik, och ändå har man en sorts känsla
av att särskilt vid de moraliska momenten
och resonemangen stå gentemot en
ovanligt etiskt mindervärdig produkt. Den
ytlighet, varmed frågan om rätt och orätt
tages, har dessutom också ur estetisk
synpunkt något smaklöst.
Påminde den alldeles omöjliga typen
Adolphine, av vilken fröken Åhlander gjorde
en grotesk karikatyr, om någon av August
Blanche-tidens giftassjuka mamsell Rosenase,
eller vad den nu kunde heta, så var den
av något legitimt koppleri alltid upptagna
Clothilde d’Evry äkta fransk. Något fånigare
och ur sannolikhetssynpunkt omöjligare än
den brutale mammonsdyrkaren Prudents sätt
att fria kan ej tänkas. Aven de profithungriga
stora rovdjuren av kattsläktet krypa och
vifta svansen innan de äro säkra på sitt
byte. Det är för resten en egendomlig idé
fransmännen hade före kriget och tyskarna
förmodligen ännu, att engelsmännen äro
illa uppfostrade, och här var det tydligen
meningen, att Prudent skulle både i manér
och i en för fransmän kanske alldeles
obegriplig högaktning för guldet fått
anglo-sachsiska intryck. Då det gäller
gentlemän, i betydelsen engelska överklassherrar,
de må ha hur tvetydiga karaktärer som
helst, är ett taktfullt och diskret
uppträdande just det karakteristiska.
Hur oändligt mycket roligare och
sannare är ej pappa Friis i Kära släkten
jämförd med monsieur Benoiton. Herr
Personne gjorde sitt bästa. Mera än
teatergubbe blev ändå ej den skrockande
finansmannen, som önskade sina kära barn
egentligen blott en sak: »det ena
nödvändiga» — penningen. Det var förfärligt,
vad hela tillvaron måtte vid tiden omkring
1865 ha gått upp i girigt penningsamlande.
Man blev nästan lika ruskig till mods, då
man såg Benoiton, som då man 1918 läste
»De rikes hunger» av Bengt Berg. Omman
då tänker på, att 1840-talet var
bankirernas årtionde, besinnar det hänsynslösa
penningsamlandet, som utmärkte 1790-talet
under direktorerna och ihågkommer den
vansinniga spekulationssvindeln under
1720-talet, då alla människor tänkte på Laws
Mississippiaktier, så blir man riktigt ängslig
vid tanken på, hur förtjusta i aktier eller,
som det kanske då anständigkeitshalber
hette, andelar människorna komma att bli
på 2000-talet, ty penningbegäret blir ju
större för varje år, liksom urringningarna
lära bli djupare. Man frågar bävande, var
det skall sluta.
Behållningen av Familjen
Benoiton-af-tonen var väl egentligen den att få se
Benoitons tre söta döttrar spelade av fröken
Signe Kolthoff och fruarna Stina Hedberg
och Nickan Lindskog. De bjäbbade sina
slangord, de läste upp sina små moraliska
betraktelser, klädda och kammade så att
man fick samma, kanske litet perversa men
ganska angenäma känsla som då man
betraktar levande blommor, vilka se ut att
vara konstgjorda.
Det var tolv år sedan jag såg
Lynggaard C:o på gamla Dramatiska teatern.
Den danske författaren Hjalmar
Bergströms pjäs förefaller varken bättre eller
sämre nu, då man återser den. Skådespelet
är redbart, och det är inget dåligt betyg
också for ett skådespel. Det vill ge en
rättvis bild av den, som det förefaller,
även nu år 1918 rätt aktuella frågan:
klassmotsatser och klasskamp. Dessa trassliga
förhållanden tyckas icke blivit lösta på
mellantiden. Två scener äro verkligen
praktfulla. Den ena, då forne lekkamraten
Edvard, hjälpmadamen Oisens son, som av
den välgörande och arbetarvänliga fru
Lynggaard begåvats med många presenter,
bland annat hennes sons avlagda
sammetskläder, och som nu fängelseutsluppen med
den kostligaste ungsossiska fraseologi och
galghumor på en gång språkar med husets
lätt socialistiskt färgade son arvtagaren
Jakob. Herr Ivar Nilsson spelade med stor
fantasi och brio. kanske dock litet för
överdrivet. den vidrige gynnaren, som fick
önskligt relief av Jakobs—herr Kåges ideala
synpunkter. Den andra scenen var mellan
de två mödrarna. Jag kunde återigen icke
undgå att röras av den med stor och säker
konst spelade fru Olsen—fröken Åhlander,
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
