Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
Fot. F. Flodin.
OLGA ANDERSSON SOM ALFHILD
I TVÅ VÄRLDAR.
tresserad. Skådespelet inledes med ett
kort och kraftigt tankeutbyte mellan
tjänsteflickan Gunda—Maria Cederborg, av frun
på prov tagen från ett räddningshem, och
kusken. Denna husjungfru skäller med
några lidelsefulla ord upp denne för att
han »ränner efter fröken», men de råa
tonfallen ändras hastigt, och hon lämnar
»med stämma så mjäll» fram »herrns
post» till advokaten. Så är man i ett enda
slag inne i vad som Två världar handlar
om. Härpå följer ett dråpligt samtal om
oäkta barns arvsrätt, så norskt och så roligt
man kan önska, mellan den idealistiska
fru Borgen—fru Märta Lindlöf och hennes
mera skeptiske make—herr Gustaf Ranft
— bättre än han brukar vara — samt
hennes broder Thorsten Hammarén —• bra
som han brukar vara — och en del unga
flickor. Konversationen glider över på
Alfhild, som förklaras ha blivit litet
hysterisk och överspänd. Till slut visar sig
Allhild—fröken Olga Andersson, en mörk
och lidelsefull ung dam. Underrättelsen
om att stortinget antagit lagen anländer
och hälsas med jubel. Då Alfhild blivit
ensam i rummet, inrusar kusken Martin
Myren—herr John Brunius och talar om, att
han skall häktns för stöld av ett parti
foder, och bönfaller Alfhild med tanke på,
»att de haft det så bra tillsammans», att
gå emellan. Hon nekar.
Andra akten: Alfhild är sjuk uppe på
sitt rum. Doktor Torvald—herr Albin
Lindahl meddelar i en liten gripande vacker
seen, där han lyckades få in en ton utav
vetenskaplig objektivitet men också av äkta
human medkänsla, att Alfhild måste resa
bort. Det, som ibland kan ske, att en
varmblodig kvinna i ett svagt ögonblick
gett efter för ett välskapat men eljest ur
alla synpunkter underlägset manfolk, hade
just inträffat i detta fall. Märkvärdigt fri
från all sentimentalitet — våra båda
skandinaviska bröder äro ovanligt litet
bekajade med den obehagliga egenskapen —
är den upprörande bekännelsescenen och
det ännu mera skakande mötet mellan den
nyss hemkomne fästmannen—herr Hugo
Björne och fröken Alfhild. Hon älskar
denne i alla fall och måste nu meddela,
att allt är slut dem emellan.
Nästa akt spelar på nykterhetskaféet
Källan. Här måste jag komma med en
anmärkning. Det är gunås ej så lätt skulle
jag tro att i allmänhet få starkare och
mera välsmakande drycker på
nykterhetskaféer, men det kanske föreställer ett kafé
i det tillfälligt torrlagda Norge, och då går
det kanske bättre. Vi äro i den nedre
världen, om också ej i det understa skiktet.
I den kvalmiga unkna luften röra sig
individer av olika packnyanser. Vad är det
som gör att det är roligare att se sådana
på scenen än de snälla och välborstade?
Måhända på grund av vår fariseiska
tacksamhet att ej vara som denna publikanen.
Måhända därför att Infernos clair-obscur
är intressantare än Paradisos vitt i vitt.
Jag riktigt njöt av den däste värden
Blunch-Olsen—herr Artur Cederborgh. Det var en
ypperligt utformad typ, som stank av
lym-melaktighet. Tvetydiga existenser, förfallna
tidningsmän, nykterhetsangivare, som lukta
i glasen för att utröna, om det verkligen var
citronil som serverades, förekomma. Här
uppträder nu Hermansen, jur. kand.—herr Töre
Svennberg, som av »vissa anledningar» måst
02
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
