Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERKER EK
man alldeles klart för sig hennes
intellektuella begränsning, men man finner snart,
att under svadan döljer sig en ren och
hederlig själ med den andliga erfarenhet
som en halvfnoskig människa stundom kan
äga. En gång i brytningsåren har hon
varit synsk och känt sig kallad och utvald,
men hon har omildt ryckts ut ur detta
svärmiska liv av samme präst som med sin
predikan om livets helighet rycker henne
upp till den syn, vari hon utlägger Guds
femte bud. Detta är hennes historia, och
den är inte blott rörande utan sann och
pålitlig.
Det sinne för dimensioner, som Selma
Lagerlöf så mästerligt ådagalägger vid
skildringen av Lotta Hedman, sviker henne
alldeles, när det gäller bokens
huvudperson. Sven Elverson har varit med på en
nordpolsexpedition, där manskapet i
hungersjuka förgripit sig på en kamrats lik,
och han har nu att kämpa mot
omgivningens äckel över den onaturliga
handlingen. Själv är han gripen av samma
äckel, och han söker komma över det
gamla genom de mest självuppoffrande
handlingar. På detta vis gör han sig ett
vapen av sin olycka och blir ett
fullkomligt helgon, utan att han vinner mer än
motvilliga erkännanden. Också läsaren
lämnar han kall och oberörd, därför att
han alltid segrar utan strid. Det verkar
otroligt, även om det ej skulle vara det.
Dessutom har man ju ej den minsta
erfarenhet av, hur man skulle reagera inför
en, som av nödtvång blev människoätare,
och kan därför ej riktigt tro på
omgivningens äckel. Det enda gripande jag
hämtat fram ur hela historien är första
kapitlets berättelse om moderns sätt att ta
emot sin hemvändande son. Det är en
avslutad novell i sig, och redan där ser
man mänsklighet och omänsklighet kämpa
sin bittra kamp, men den griper oss,
därför att motsatserna gömmas innanför samma
bröst.
I Sven Elversons liv ingriper prästen
ungefär som i Lotta Hedmans. Han är
den förste som får reda på historien, och
äcklet griper honom så, att han från
predikstolen röjer Elversons hemlighet och
därmed utstöter denne från folks umgänge.
Men prästens stora sluttal om livets helighet
är också riktat till Sven Elverson och utgör
på en gång en avbön och en sen upprättelse.
Selma Lagerlöf berättar några legender om
denne prästs förfäder, som skola förklara
det mörka driftlivet i hans natur, och vi
få också se samma drag bryta ut som
onaturlig svartsjuka gentemot hustrun. Jag
tror hon säger både för mycket och för
litet härom. Prästens utveckling få vi
endast ryckvis, och det vore viktigare att ge
något sammanhängande härom än att skjuta
över förklaringen på hans döda förfäder.
I alla fall har Selma Lagerlöf förstått
åtskilligt av det otämjda driftlivet hos denne
obalanserade man. Jag har särskilt fäst
mig vid kapitlet I sorg, som är helt litet
men ändå fått en fristående novells fasta
byggnad. I sorgen över hustruns död blir
han bullrande och skrytsam inför
främmande, fast att han helt lever i sina
minnen, när han får gömma sig inne i en kvav
kammare. Man förstår, att här finnas
makter på godt och ondt, som trängta efter
förlösning, och att samme man en gång
senare skall kunna hålla talet om livets
helighet.
Ser man på Bannlyst som en
berättelse, måste man medge, att de svaga
kapitlen äro fler än de goda, och man kunde
för den skull vara böjd att uppge
läsningen, innan man hunnit slutet. Men söker
man i skönlitteratur något mer än
skildringen, vill man där också hämta ett svar
på livets mening, skall man tacksamt
erkänna, att man finner just vad vår tid
behöver i författarinnans oförstörbara tro på
livets helighet. Det har på sistone varit
mycket tal hos oss neutrala om ett
»över-nationellt medvetande». Selma Lagerlöf hör
liksom Hans Larsson till de få som tänkt och
älskat sig fram till denna höga ståndpunkt.
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
