Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ruskin och hans verk. Till hundraårsminnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST BRUNIUS
den mäktiga och rörliga begåvningen
voro hans egna. Han var brådmogen,
och umgänget med äldre personer i en
trång krets påskyndade ytterligare den
snabba utvecklingen ungefär på samma
sätt som i John Stuart Mills fall, men utan
den medvetenhet i uppfostringsteknik som
av den senare gjorde en intellektuell
drivhusplanta. Ruskin fick den fria
uppfostran som för ett geni är den enda
rätta. Han fördes genom sitt deltagande
i faderns reseliv tidigt ut i naturen och
han lärde sig se i ordets fulla och
hela mening på ett stadium då andra
barn äro upptagna med att lära sig
stava. I sin självbiografi »Præterita»
nämner han som ett betecknande drag
från sin barndom att han endast
intresserade sig för nära liggande företeelser.
Det är ett allmänt drag hos barn, men
det blev länge betecknande för honom.
Säkert hade han rätt i att gåvan att
se med hela sin själ var det mest
utmärkande för hans begåvning. Glansen
och den intensiva blicken i de blå ögonen
är vad som gör starkaste intryck i hans
porträtt. Hans ansikte hade fint
formade drag, men i smått, och pannan
och huvudformen buro inget majestät.
Hela hans väsen var nervöst rörligt men
på samma gång av en obeskrivlig
bon-hommie — säger Frederic Harrison, soin
tillägger: »Jag har talat med Carlyle och
Tennyson, med Victor Hugo och Mazzini,
med Garibaldi och Gambetta, med John
Bright och Robert Browning, men ingen
av dem gav mig ett starkare intryck av
en intensiv personlighet.» I yngre år
såg han ut som mången annan
kultiverad engelsman, smal, lång, med ljusa
whiskers; men ju äldre han blev desto
mera israelitiskt eller rättare hebreiskt
verkade hans yttre med patriarkskägget,
det långa håret och den skarpa profilen.
Det är som såge man för sig en Gamla
Testamentets profet, Jesaja eller Jeremias.
Iakttagelse och dessemellan
grubbleri upptar hans ungdom. Han har i
»Præterita» en liten anekdot, som visar
den bortkomne och praktiskt oövade
gosse han var. Föräldrarna läto honom
företaga små ridturer på en ponny, som
en pålitlig lärare i ridkonsten ledde vid
betslet. »Det gick bra så länge färden
ställdes rakt fram; men när jag fick
något i tankarna och det så kom en
krök av vägen, föll jag ofelbart av
häst-ryggen.» Även när han är vuxen och
tecknar fresker i italienska kyrkor,
händer det honom stundom små olyckor
av samma slag.
Geniets märke hos honom är
förmågan att låta sig helt upptagas av sitt
arbete eller sina intressen, att med ett
visst raseri fördjupa sig däri. Han
isolerar sig, men är icke olycklig i
isoleringen. Då han på ålderdomen tänker
över sitt liv, slår det honom hur olika
han är Carlyle i detta. Carlyle hade
skrivit i ett brev att först när man vet
sig ha vänner som tänka på en blir
denna jord »a peopled garden». Raka
motsatsen har jag önskat, säger Ruskin.
»Mina lyckliga stunder ha alltid varit
de då ingen tänkte på mig. Min största
glädje låg i att iakttaga utan att själv
bli uppmärksammad — om jag kunnat
vara osynlig, så mycket bättre». Och
dock var han en social ande i mycket
högre grad än Carlyle. Han älskade
människan, men icke så mycket vissa
människor — ungefär som Rousseau och
Tolstoj. Ligger icke däri en möjlighet
att förklara denna alltigenom älskvärda
mans ständiga otur i kärlek, för att tala
vulgärt? Kvinnor vilja inte bli älskade
på detta abstrakta panteistiska sätt. Som
barn älskade han icke sina föräldrar mer
än han älskade sol och måne, »de voro
för honom levande naturkrafter». Som
vuxen sammanfattade han allt levande
i sin sympati, människor, djur, ja till
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
