Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ruskin och hans verk. Till hundraårsminnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST BRUNIUS
smuts, såvida vi icke hålla ut dess huvud
i regnet, och även detta faller smutsigt.»
En av hans lärjungar berättar, hur han
vid ett föredrag över en
Turner-akva-rell utvecklade den nya tidens
vandalism genom att med en pensel på tavlans
glas supplera nya drag i landskapet:
kolrök som bolmar fram över den blå
himlen, en järnbro i stället för den gamla
av sten, fabriksskorstenar och som krona
på verket ett fängelse. »Ni tycker kanske
bättre om de moderna förbättringarna»,
sade han till slut och strök med en
svamp ut sina fantasier på glaset —
»men för min del håller jag på det gamla».
Och denna pedagogiska verksamhet
är även i sina orimliga ytterligheter
ständigt stimulerande. Han har ingen
tomt estetisk svada, ingen himlande
översvinnelighet, han rör sig med
sarkasm och kvickhet lika väl som med
värme och smärtfullhet. Han är
nämligen en stor konstnär först och sist.
Hans stil skall leva längre än Carlyles
därför att den icke är mödad, icke
tillkrånglad, utan en strömmande vältalighet
som väller upp ur hans väsens djup,
men på samma gång bär med sig
intryck och minnen från otaliga områden.
Han har själv i »Præterita» förklarat
att hans litterära arbete alltid gjorts med
lätthet — »lugnt och metodiskt som ett
stycke broderi». En sådan stil som
hans är säkert ingen mödosam, artificiell
produkt. Men den är i högsta grad
konst, utom där den i svaghetsögonblick
faller ned till ordprål och tom retorik.
Den är rytmisk utan att förlora sin
prosahållning, reser sig i en strålande båglinje
och böjer sig ned mot en logisk
slutpunkt med osviklig säkerhet. Ofta sker
det i en enda mening. För oss, som
uppfostras till att glädjas över den fasta,
torra strukturen i fransk prosastil, är en
sådan stil monstruös: man kippar efter
andan — en mening som löper utefter
en hel sida! Men sammanhanget är
beundransvärdt knutet, icke ett
ögonblick sviktar balansen och icke heller
står rörelsen stilla tills man lyckligt
hamnar vid ändpunkten. Det är en stil
som födts av bibelläsning i ungdomen
och hållits vid makt av en profetisk
ingivelse, som ilar fram över ämnet i länga
språng med jämna pauser. En retorisk
stil visserligen, men en stil som är levan
de och eldfull och i sina bästa
ögonblick monumental.
John Ruskin är nutidens helgon och
martyr. Ett renare uppsåt har icke eldat
en reformator, en bittrare lott har träffat
få. Han förtog sig fysiskt och andligt
på sitt jättearbete. Visserligen vill icke
ens Collingwood förneka möjligheten att
de mentala rubbningar, som hemsökte
honom i hans äldre år, kunnat ligga dolda
i hans egen natur och varit arv. Men
överansträngning och de motigheter han
mötte på sin väg och framför allt den
geniets känslighet, som kom honom att
meduppleva allt elände och all vrånghet,
äro nog som förklaringsgrund. Han var
ingen lycklig man. Han kunde göra
till sina Swifts ord: Sæva indignatio cor
lacerabat. I själva verket skrev han
1869: »Swift är mycket lik mig». Men
han är ännu mer lik Rousseau; och om
någon förtjänar kallas 1800-talets
Rousseau är det John Ruskin. Han var fullt
medveten om sin härstamning från
filosofen frän Genève. I ett egendomligt
stycke i »Præterita» säger han att det
funnits tre centra för hans tankeliv,
Rouen, Genève, Pisa. Genève, detta
lilla fågelbo till stad, var för honom hela
Europas hjärta. »Det var Saussures
skola och Kalvins, Rousseaus och
Byrons, Turners, — och naturligtvis höll
jag på att säga min egen!»
Han ville framför allt ett liv på en
högre nivå, ett fullare, ädlare liv icke
bara till att tänka och drömma, men till
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
