Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Johan Jolin. Några ord till hundraårsminnet. Av Nils Personne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS PERSONNE
JOHAN JOLIN SOM CALLE WALLIN
I EN KOMEDI.
att följa sin kallelse — och nu beslöt
han sig äntligen för detta. »Jag har
aldrig förr kännt någonting, som så talat
till min håg», skriver han i juni till en
barndomsvän.
Under sommaren deltog han i de
fyra nordiska universitetens första möte
i Köpenhamn, där skandinavismens vågor
gingo skyhöga. Om än dess syften från
svenskarnas sida betraktades mera
kulturellt än politiskt, så var fallet det
motsatta med danskarna. Det var där
Talis Qualis i höjden av yverborenhet
utslungade de beryktade stroferna:
Om oss övermakten makar
ur var vinkel i vårt land,
gripa vi i himlens hakar,
rycka blixten ur hans hand.
och på den vi gränsle rida
ned till fädrens land igen:
och vår ridt skall spörjas vida
och vår nord stå upprätt än!
Och det var där Orla Lehmann i sitt
glänsande tal i Ridehuset lyckades
avtvinga åhörarna eden om fostbrödraskap
i liv och död till Slesvigs försvar.
Jolin inbjöds att efter mötet tillbringa
några veckor hos en dansk familj på
Själland, och där avslutade han sin
tre-aktsvådevill En komedi, i vilken han
går illa åt de sociala fördomarna mot
den sceniska konsten och dess utövare.
Den 14 november 1845 debuterade han
i densamma med ovanlig framgång på
Kungliga teatern både som författare
och skådespelare. I sina teaterminnen
har Jo. Jo. berättat om sitt första besök
på den kungliga scenen, där några aktörers
hånfulla översitteri mot den blyge
studenten väckte allt annat än angenäma
känslor hos honom, vilka dock som
genom ett trollslag försvunno vid den
älskvärda Emilie Högquists vänliga
välkomsthälsning. »När regissören på
generalrepetitionen gav tecken till ridåns
uppgång», skriver han, »bultade mitt
hjärta så, att det slog lock för öronen.»
Av själva debutaftonen mindes han icke
mycket, ty han gick som i ett rus. Att
allt gick lyckligt borde han ha förstått
av alla framropningarna, men ännu
följande morgon trodde han, att
alltsammans endast var en gäckande dröm, och
att den förskräckliga dagen ännu
tillhörde ett kommande. Såväl publik som
kritik mottogo emellertid hans debut med
odelat bifall, och pjäsen fann man vara
både kvick och rolig. Han utförde däri
den unge Axel Wapenskölds roll, en
glad odäga till student, som ovillkorligen
vill ägna sitt liv åt teatern, och som, för
att övervinna sin fars, den barske
majorens motvilja mot skådespelaryrket,
under pjäsens gång förklär sig till den
ena figuren efter den andra, vilka
åstadkomma en förskräcklig villervalla inom
familjen. Sålunda framställde han en
drucken matros, Kalle Wallin, som på-
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
