Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Johan Jolin. Några ord till hundraårsminnet. Av Nils Personne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN JOLIN
Bergman så entusiastiskt förtäljer oss.
Och majfesten 1845 tycks ej ha kommit
föregångaren långt efter i ett uppsluppet
ungdomslynnes älskvärda dårskaper.
Redan under förmiddagen den sista april
väcktes stadsbornas nyfikenhet på vad
som komma skulle genom åsynen av en
ståtlig förridare, klädd i ljusgrön
sammetsfrack och tvåkantig hatt med vita
svajande plymer, tyglande en vit gångare
och följd av en gammal kaross från
1700-talet, lånad av baron Tham på
Österby och förspänd med fyra vita
hästar, vilkas seldon voro virade med
blommor. Kusken var insvept i en
väldig skinnkrage och hade en rysk
pälsmössa på huvudet. Fyra betjänter stodo
på vagnens sidor. Två av dem voro
iförda ljusblå livrockar, flandriska stövlar
och svarta baretter med vita plymer, de
bägge andra svartklädda med
silkesstrumpor och skor samt hattar med
hängande röda sorgflor. En lika klädd
betjänt stod bakpå vagnen, på vars
högsäte tronade tvenne vitperukerade herrar
i långa skägg och tjocka
vargskinnspälsar. De åkte omkring i staden och
avlämnade på alla nationslokaler, till
honoratiores och åtskilliga damer
noti-fikationskort med röda kanter,
tillkännagivande »att Naturens högstbetrodde
man, landshövdingen över Snöregionen,
en av de fyra i Svenska årstidernas
samfund, kommendören av Gyllene
vargskinnspälsen, riddaren och kommendören
av Svarta bottforen med stora skaftet,
riddaren av Snöplogen och Dubbla
fönsterrutan i briljanter, ordföranden i
Tand-hackningskommittén, ordföranden i
Sällskapet för öm och frusen fingervård
m. m. herr Förre Kalle Vinter stilla
borttynade efter en tärande tösot den
sista april 1845 i en ålder av fem
månader och tjugunio dagar. S. B. U.
Fredmans epistel n:o 39». På kortens
baksida stod en inbjudning att åhöra
parentationen, som skulle hållas på
Ek-lundshof den följande dagen. Efter
Valborgsmässoaftonens sedvanliga fröjder
och gamman upprann en härlig första
maj, i vars festliga karnevalståg ut till
Hovet studenterna deltogo nationsvis.
Så framställde t. ex. upplänningarna hela
begravningsföljet efter Kalle Vinter, till
vars hedrande en sorgkantat av Johan
Nybom avsjöngs och ett högtidligt
åminnelsetal av Daniel Hwasser hölls vid
framkomsten — »dagens glanspunkt»,
efter vad Carl Rupert Nyblom påstår i
sina Hågkomster. Sörmlänningarna hade
kostymerat sig till de populära
Bellmans-personagerna med en Ulla Winblad,
vilken Agnes Geijer i sina Anteckningar
säger ha varit »så förtjusande vacker,
att hon väckte formlig hänförelse, i
synnerhet då hon dansade menuett med
Fredman». Men den figur i det brokiga
vimlet, som utan tvivel tilldrog sig den
största uppmärksamheten och vann det
mesta bifallet, var dock stockholmarnas
Jo. Jo. Utstyrd som doktor Dulcamara
åkte han omkring i en gammal vagn
dragen av tvenne hästar. Kusken var
en neger, och två betjänter, klädda i
röda frackar och trekantiga hattar stodo
bakpå åkdonet, som var fullproppat
med tinkturer, droppar, pillerdosor,
de-kokter och mixturer samt prydt med ett
standar, varpå man såg den
världsbekante undergörarens bild. Därifrån strödde
han hela aftonen ikring sig med en aldrig
sinande svada de mest underbara recept
och roliga verser om allt mellan himmel
och jord, som han sjöng på melodier
ur operan Kärleksdrycken. Hans
mixturer kunde åstadkomma allt — utom
att ta kameralexamen. Hans
skåde-spelartalang ansågs oförliknelig, man
hurrade för honom, och sådana
akademiska storgubbar som Geijer, Atterbom,
Hwasser, Bergfalk och andra hörde på
honom med förtjusning och rådde honom
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
