Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kvinnor som stigbanare. Av Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avseende bästa, ett omdöme som icke förringas
av några smärre misstag, som i nästa
upplaga lätt bli avhjälpta. Den har redan
vunnit litteraturgranskares erkännande, men
dessa torde knappast veta i vilken grad
denna biografi medfört mödor, och ofta
fruktlösa sådana, under en vidlyftig
brevväxling åt alla håll, men ofta med
mycket ringa slutligt resultat. Emilie
Carlén brände ju sin brevsamling och
överhuvud allt som kunnat bli till gagn för
en framtida biograf. Hon är dessutom icke
en av de personligheter eller författare,
som locka till djupare analyser, vare sig av
hennes personlighet eller av hennes verk.
Hennes öden äro visserligen i många
avseenden så romantiska att man kommer att
tänka på George Sands ord: att livet ofta
mer liknar romanen än denna livet. Men
man har icke det intrycket, att hennes öden
på något väsentligt sätt danade hennes
personlighet. Ehuru man ju ser av de många
bilder som bifogas — och som vållat stor
möda att anskaffa — att hennes anlete så
småningom formas av livet och lidandet,
vittna de knappast om att hon andligt
växte.
Den ganska tunna boken om Emilie
Flygare-Carlén innebär stora mödor i fråga
om materialsamlandet. Det är tack vare
Emilie Carléns frände, författaren Ejnar
Smith, åtskilliga andra medlemmar av den
Smithska släkten, samt ännu andra, som
biografen lyckats samla det stoff hon
tillgodogör sig i sin skildring av Emilies
föräldrar, vilkas fjortonde och sista barn hon
var. Såsom den yngsta, den
egendomligaste inom barnaskaran blev hon även den
enda i någon mån bortskämda. Hon var
faderns älskling och rodockan nere i boden,
där sjömän och skutskeppare samlades.
Samman med brodern Edvard blev hon
hemmastadd i hamnen med dess alla
lekmöjligheter och lekplatser liksom på
landtegendomen Kristorp, där hon hade många
landtliga nöjen. Men såväl i skolan som i
hushållet och med handarbetena gick det
skralt, endast vid spinnrocken trivdes hon.
Ty då diktade hon färdiga de romaner,
som hon inte alltid fick lyssna till, när
familjekretsen fördjupade sig i
lånbiblioteksgodset. Barnahuvudet var fullt av egna
»romaner», som nedskrevos och stoppades
in i en gammal stol. Det är betecknande
för den moderliga skarpblicken, att trots
den missräkning, som »den dumma ungen»
beredde modern såväl i fråga om skolstudier
som musik, hushållssysslor som handarbeten,
så var det modern vilken skyddade barnets
första författarförsök från de övriga
syskonens skämt. Det för Emilies senare
författarskap bestämmande skedet började under
skärgårdsresorna med fadern på »Kulten»,
där hennes levande ögon drucko de många
nya intrycken av natur och människor.
Då hon som 16-årig av fadern gjordes till
redare på »Kulten», visade hon för första
gången praktiska anlag. I handelsboden,
vid hamnen, på »Kulten» eller på
kontoret var hon lika duktig som hon varit
ohågad i skolan och hushållet. Det var
så hon gjorde de erfarenheter, vilka
sedermera giva saklighet åt hennes
skärgårdsbilder. Vi se henne verksam, vacker,
munter, bortskämd av hela det glada
umgänget. Redan på sin 20-åriga födelsedag
blev hon gift med doktor Flygare och
slungad in i provinsialläkarehemmet i det
mörkaste Småland, där hennes liv dock vinner
tvenne stora lyckoämnen, sonen Edvard
och dottern Mimmi. Efter 5 års äktenskap
vorden änka, upplevde hon sitt livs stora
lycka och enda verkliga kärlek genom
sakföraren Dalin, en rikt begåvad, betydande
man, som dock rycktes bort före bröllopet.
Under hans inflytande var det som Emilie
Carlén mognade för sitt blivande
författarskap. Egendomligt nog hade hon aldrig
någon kärlek att ge sitt barn med Dalin,
Rosa, vilken senare genom sitt giftermål
med Richard Carlén blev sin moders
svägerska. Rosa framträdde som sin moders
värdiga arvtagerska i litteraturen, där
hennes stjärna var i uppgående, då moderns
höll på att dala, men Rosas produktiva
skede varade kort, medan moderns nådde
över årtionden.
Emilie Flygares författarskap, som
började 1837 med »Waldemar Klein», får i
biografien intet bedömande ur litterär
synpunkt, men man följer dess fortsatta gång.
Sin växt erhåller det under solskenet som
från den s. k. Frejakretsen utstrålar över
den unga vackra änkan. I denna krets
finner Emilie Flygare sin andre man och
litteräre rådgivare, J. G. Carlén. Då man
läser skildringarna av det Aganippiska
brunnssällskapet, där den vackra unga
författarinnan möttes av idel vänlighet från alla
de mer eller mindre framstående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
