Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Djävulen i svenska språket. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR LINDROTH
(1842). I äldre svenska kunde ungefär
samma faktum, sett från människans
ståndpunkt, uttryckas med få djävulen:
»The skulo fa eth M (d. v. s. 1,000)
diwelh (1507). Även den
föreställningen har naturligtvis helt upplösts; likväl
kan icke den mera känslige undgå att
alltjämt beröras synnerligen illa av den
närbesläktade råa svordomen djävlar i
min själ! Något mindre schockerande
är det, om i stället mig sättes in: »Jag
ska djävuln i mig skrika, om det också
kostar tre måna’r» (Strindberg).
Rätt oklar synes nutidssvensken
meningen med den preposition for som är
så vanlig i våra svordomar: for
djävulen, för tusan o. s. v. Ursprunget har
emellertid angivits riktigt av Hellquist:
for betyder egentligen ’inför, inför
någons ansikte, till’ och hör hemma i
sådana ännu brukliga fraser som draga för
djävulen, vilka nog ha utländska
förebilder (holl. loop voor den duivel o. d.).
Det Dalinska exemplet (1850) Gå för
djefvulen i våld visar alltså en
syntaktisk sammanblandning av två skilda
uttryck. — Redan 1704 träffa vi
preposi-tionsuttrycket helt lösgjort från sitt verb:
Samuel Bark skriver till karolinen
Hermelin: »Jag ber att kära Bror vill detta
bref för 1000 djeflar sönderrifva.» För
har blivit en blott »bedyrande»
preposition, ungefär som vid — eller det är
en meningslös relikt, såsom väl i
Kellgrens: »Så för 1000 djeflar; det visste
jag icke utaf».
Men härmed ha vi slutgiltigt
kommit fram till alla de uppgifter ordet
djä-vul nu fått oberoende av tanken på ett
om ock blott rudimentärt band mellan
människosjälen och avgrundsfursten. Kvar
står affekten i sin nakenhet. Dess
uttryck äro, som vi sett, dels de urgamla
som en gång haft en åskådlig innebörd,
dels blott ordet djävul i lämplig infattning.
Närmast kunna anföras de utan utred-
ning lätt härledda: det vore väl
djävulen! »Djävulen i det! han lyckas nog
till slut» — båda anförda först från
Da-lins ordbok. Vidare »uttryck i vilka
något kraftigt förnekas 1. bestrides»:
»Thet skulle Tusende dieflar hielpa
diecknar (= skolpojkar), ty thet blifver
inthet annatt af them än dieflar och
bondaplågare», utlåter sig 1686 en
representant för ett spirande klasshat.
Man märke frånvaron av negation i
satsen; meningen är: det må djävlarna
göra — men inte jag. Likaså: det
vete djävulen! Och utvecklingslinjen
leder så fram till den rena negationen:
»Jo, dj— ock, herr magister», sa’ pojken,
på frågan om han kunde katekesen.
Vid ett uttryck som det veie
djävulen kan man lätt nog förlora känslan
av att ordet åsyftar en personnage från
den andra världen. Då ordet — även
i denna grövre stilart — nyttjas direkt
om människa, är utgångspunkten
emellertid i stort sett jämförelsen. »Det var
en tusand djäfvid så ful» (1749). »Det
var djefvulen till sill» (= en högst
kuriös sill) v. Braun. Ännu litet mer
för-mänskligad är vår potentat i sådana
förbindelser: Om min brors hustru säger
här wärden att hon är — — en karger
diewel (Magnus Stenbock). -»De djeflarna
togo af mig mössan på gatan» (Dalins
Argus). En snål djävtd.
Detta allt är den »antipatiske»
djävulen, för att tala med Knud Hjortø.
När djävulen blir människa, kan han
emellertid också bli en »sympatisk» person.
Då kan man säga som den gamle
generalen i Fredrika Bremers Syskonen:
»Skål, din t—n d—/», det är uttydt:
din hedersknyffel’. Förmedlande har väl
varit betydelsen ’överdängare,
dunder-karl’, egentligen i det onda, men så ock
i det goda. Vi erinra oss här lätt
Sergels tusan djävla, snillegnistan,
lejonklon. — Men vägen till den sympatiske
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
