Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Djävulen i svenska språket. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DJÄVULEN I SVENSKA SPRÅKET
djävulen kan ock vara en annan. I en
sammanställning som en snål djävul kom
adjektivet i så hög grad att bära upp
huvudföreställningen, att djävul blev mera
oväsentligt. Det bleknade av — men
sin vulgära stilfärg behöll det. Så kunde
man snart tala om en glad och
öfverdådig djefvul (Rydberg Fribytaren), en
rolig djefvul, »det är omöjligt att känna
alla djävlar som nickar åt en». Till sist
skäms man inte för att indirekt räkna
sig själv bland djävlarna: »Tar inte jag
det, så tar en annan djävul det». — I.
negativ konstruktion tyckes det nu
berörda bruket vara äldst. Vi finna det
tidigt hos Runeberg, bl. a. i Sven Duvas
bekanta: »Släpp ingen djefvul öfver
bron» — där vi väl ändå ha en rest
både av den starka affekten och av den
antipatiska innebörden.
Med denna oskyldiga och likväl på
sitt sätt mustiga djävul ha vi åter
avlägsnat oss från ordets bruk för att
uttrycka den starka sinnesrörelsen. I vissa
fall stå vi rent av på gränsen till den
allvarliga huvudbetydelse varifrån vi
utgingo. »Det gör mig ondt om dessa
arma djeflar, dem vi jaga som vilddjur
från strand till strand», säges det hos
Runeberg om lurendrejarna. Och i ett
brev kallar Tegnér sig själv »jag fattig
d—/». Också sådana sammanställningar
kunna då vara en källa för de moderna
rolig djävul o. d.
Bruket av ordet djävul i det obundna
vulgärspråket har förr varit ännu
flitigare än nu. Och framför allt: också
fint folk svor tapprare då än i våra
dagar — även djupt religiösa människor.
Karl XI skrädde här orden lika litet som
Gustav IV Adolf, vars tro på Bibelns
bokstav som bekant var orubblig även
i mindre evangeliska stycken.
Tvivelsutan skulle ingen av dessa herrar ha
bestridt att det var en synd, som de
härigenom begingo. Numera, då
uppfattningen i den dogmatiskt-metafysiska
frågan blivit friare, ses saken på många
håll mera ur den goda tonens
synpunkt: det är rått och ouppfostrat att
svära. Denna uppfattning har
tvivelsutan burit frukt, eget nog mera än den
gamla. I grund och botten är
hänsynen till omgivningens omdöme ett
starkare motiv t. o. m. än fruktan för
efterräkningar av den som dömer synder. —
Även språkligt sett är djävulen alltså
något på retur. Kvinnorna ha även i
lägre folklager efter häxprocessernas
dagar haft ganska litet med honom att
skaffa. De ha — med lysande
undantag — saknat förutsättningarna för att
prestera en riktig krafted. Därför kan
det gå galet, då de skola däran: »Djef
vuln anfäkte fani> — sa’ käringen, när
hon skulle svära.
Men även en belevad karl kan känna
behovet av en mildare svordom. Han
har då ett stort lager att välja på,
däribland förvanskningar av ordet djävul:
djäkel (redan anträffat 1508 hos
Hemming Gad), jäden, jädervulen,jådring en,
jäsingen o. s. v., för att nu inte
uppräkna alla dem som endast blygt erinra
om den man inte törs, men gärna ville
nämna: järnvägar, Gerda Amanda (=
djävlar anamma), knävel, bövel, dalern
m. m.
Ordet djävul är centrum i en hel
liten krets av ord. Vi ha verbet
djäv-la(s), substantivet djävulskap, adjektiven
djävlig, djävulsk, djävelusisk m. fl.
Särskilt dessa adjektivs användning under
skilda tider är av intresse att följa. Nu
för tiden skilja vi på djävulsk och
djävlig så, att det förra sluter sig till den
allvarlige och värdige djävulen — dit hör
ock med någon skiftning det senare
inlånade diabolisk —, det senare däremot
till den vulgäre.
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
