- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguåttonde årgången. 1919 /
233

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En finländsk vältalare. Av Odal Ottelin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EN FINLÄNDSK. VÄLTALARE

I politiken tävla sanningar och irrläror,
höga och trånga syften om inflytandet. Men
allt, som strider mot rätt och sanning, bär
förgängelsens frö inom sig.

I denna tro hade han sitt svar givet
på frågan om makt eller rätt.

En idealist — och en idealist, som
ändå aldrig stod främmande i den yttre
verklighetens värld. Idealist, men icke
ideolog. Som tjuguettåring skriver han
i ett brev till föräldrarna, på tal om sina
framtidsplaner, »att man ingalunda bör
hemfalla till ett skönsjäleri utan märg
och kärna, där man hellre bör bryta
sig en bana på realitetens fält». Detta
är ett uttryck för den verklighetsmässiga
sidan i Mechelins naturell. Hos honom
finns både realism och idealism. Hans
arbetsvärld är verkligheten, sådan den
nu faktiskt en gång är. Men över denna
vid jorden bundna verklighet lyfter sig
idealens blånande rymd.

När Mechelin på sin sextioårsdag
hyllades som idealisten, svarade han med
att föra tankarna till den Finlands
genombrottstid, under vilken han trädde ut i
världen:

Jag ber att såsom ett vittne från den tiden
— det finnes icke så många vittnen kvar —
enkelt få säga Eder, att när man fick så
begynna sitt deltagande i politiskt arbete som då,
så måste det för hela livet stanna kvar i ens
själ något av idealets solsken. Och’ om jag på
denna dag gjorts till föremål för så mycket
välvilligt erkännande, så vet jag förvisso att det främst
haft sin grund just i de idéer, enligt vilka det
finska folkets vaknande politiska liv begynte
att ledas på 6o-talet; och därför riktas
ovillkorligen min tanke med tacksamhet till de män,
av vilka jag lärde, av vilka jag inspirerades, i
vilkas led jag då var den yngste, den som visste
minst, som förmådde minst.

Hur flärdlöst vackert och hur vackert
tacksamt är icke detta? Han hade fått
vara med om soluppgången, och så
stannade för hela livet kvar i hans själ
något av »idealets solsken».

IV.

Mechelin var statsman, och hans
stats-mannatemperament präglar i viss mån
även hans icke-politiska talarskap. Hans
ord äro behärskade och varsamma. I
dessa formfulländade meningar böljar
aldrig ett det minsta svall av lidelsefullhet.
Även då orden äro ögonblickets barn,
verka de övervägda och behärskade. Ej
heller dallrar i dem något av en orolig
romantikers sökande längtan och dröm
om ovissa mål bortom synranden.

Man må emellertid ej tro, att hans
tal därför äro torra. De behärskade
orden lyftas av den djupa idealiteten och
ur dem strömmar ofta emot oss en fläkt
av värme, ej sällan av en innerlighet i
känslan, som ger en eget vacker timbre
åt de manliga orden. Vekt och dämpat,
med ett slags stilla sorgsenhet falla
orden i hans tal vid Hilda Wiiks
begravning. Det vibrerar en underton av vacker
manlig ömhet i den sista
avskedshälsningen till henne:

Blommorna voro henne kära. Hon vårdade
dem, hon efterbildade dem, hon kände deras
språk och symbolik.

Här se vi nu en mängd av dessa hennes
älsklingar smycka hennes sista vilorum. De
hava nog här sin rätta plats, på denna dystra
dag. Men blomstren ha kommit hit också för
att viska till den döda vänskapens och
tacksamhetens välsignelse och farväl från många
sörjande hjärtan.

Starkt manlig är emellertid framför
allt Mechelins talarkonst. Det är något
av romarlynne i den. På sitt
behärskade sätt talar han med en klar
öppenhet, som man ej kan beteckna bättre än
med ordet mod. Den varsamhet,
varmed han uttrycker sig, har heller intet
av ängsligt garderande åt alla sidor. Den
ligger i friheten från överdrift och i det
klart precisa uttrycket. Klarheten är
kanske det förnämsta kännetecknet hos
denna talarkonst, som aldrig svävar på

233

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1919/0265.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free